World of Final Fantasy

När jag växte upp var min värld Final Fantasy. Jag skolkade från skolan när besvikelsen över att Final Fantasy VIII inte låg i brevlådan blev mig övermäktig. Jag spelade igenom halva sjuan på japanska och utsåg det snabbt till världens bästa spel någonsin! (Trots att jag inte begrep ett ord.) Och när jag fick hem ett paket med en robust adapter och NTSC-versionen av Final Fantasy III (sedermera VI) fick jag inte igång det. Jag stod i mitt rum och hulkade medan mor fick ringa postorderföretaget som förklarade att du skulle att placera ett PAL-spel bakom ett NTSC-dito i adaptern. Den lyckan!

Vid 33 års ålder har jag en lite sundare inställning till Final Fantasy än vid 13 jordsnurr. Ändå måste jag erkänna att World of Final Fantasy tar andan ur mig litegrann. Här har vi ikonerna Cloud och Lightning bredvid mindre kända (men ändå älskvärda) Refia och Sherlotta omgjorda till en slags levande POP!-figurer. Allt i en värld tänjd till bristningsgränsen av klassiska toner och platser som känns nya men som har en gammal själ målade i regnbågens starkaste färger.

Lann och Reynn är två av få nyheter i en värld som bygger på minnen.

Jag måste tillstå att jag förstår att det nog kan bli too much för en del. Det är så sött, så traditionellt och så naivt att svåra och ”coola” cyniker icke göra sig besvär. Här har vi två tonåringar, som förstås har mist både minne och (av allt döma) föräldrar. Lann och Reynn ger sig ut i jakt på bådadera i en fantasyvärld dränkt i moogles, chocobos och random encounters. Kanske en och annan Cid?

World of Final Fantasy är fanservice, men liksom i fallet med Disney- och Final Fantasy-mixen Kingdom Hearts finns det mer under ytan. Innan vi dyker ner bland monstertorn och Pokémonjakter (!) har jag ett par saker att säga om vad jag ser. Det märks att spelet gjorts med PS Vita och cross-play i åtanke, är den diplomatiska slutsatsen. Det är detaljfattigt och ganska fult för att vara Playstation 4, är den ärliga.

Fulheten sitter dock mest i det tekniska för teamet på Tose har gjort sitt yttersta för omtolka och återskapa många anrika platser. Cornelia var den första staden vi någonsin såg i ett Final Fantasy. Standardbyn och klichéslottet är numer utbytt mot en sagostad där hus, murar och slott är staplade på varandra som vore det en gigantisk bröllopstårta. Jag skulle knappt känna igen mig om inte den tidlösa musiken och ett färgat glasfönster föreställande en klassisk bild var på plats. Detaljarbetet må vara skralt men man har åtminstone jobbat med det man har. Likväl är det uppfriskande att utvecklaren tagit sig sådana friheter med källmaterialet.

Det egna är det dock lite si och så med. Designern bakom Tama har aldrig hört talas om god smak, och humorn är alltifrån cringe till briljant. Uppslagsverket med monsterfaunan är ett lysande exempel på det senare. Den är fylld med en dråplig självdistans jag aldrig trodde skulle finnas i en produkt stämplad med Square Enix. Nämnda Tama är å sin sida, tyvärr, en enerverande comic relief-figur som tror hon är rolig bara för att hon placerar ”the” grammatiskt knasigt. Så tokigt!

Pokétastiskt!

Oftast är berättelsen charmigt lättsmält. Final Fantasy-referenserna är utan tvekan en usp, men det som får mig att stanna kvar i World of Final Fantasy och nöta det i timmar är ironiskt nog det skamlösa flirtandet med en annan serie: Pokémon. Fälten, grottorna och snövidderna är fyllda med monster som kallas mirages (alltså: pokémons) som du fångar i prismariums (också kända som pokébollar). Jag svär – jag blir kvar timtals på vissa platser i jakten på sällsynta varelser.

Ibland räcker det att, på sant pokémanér, försvaga fienden för att kunna stänga in dem i kuberna, men oftast krävs det mer. Ismonster kan kräva kylig magi för att bli medgörliga. Dessa formler får du genom andra mirages så det gäller förstås att nyttja ekosystemet till max om du vill fånga kreaturen och bygga ut ditt monsterkabinett. Är du likt mig samlartossig är detta dock närmast en ickefråga.

Det som får World of Final Fantasy att sticka ut ur pokémyllan är snilleblixten att låta Lann och Reynn bygga olika slags torn av både sig själva och monstren. Lann kan till exempel placera en medelstor chocobo på hjässan och i sin tur en chocokyckling på denna. Med ett knapptryck kan dessutom syskonen förvandlas från jättar (jiants) till sådana där POP!-figurer. Då kan istället Reynn sitta i näven på en eldig Ifrit med Tama på huvudet, och bli en bokstavlig eldsjäl med fire, fira och firaga. Det finns otalet strategier att tillämpa i något som först verkar så simpelt. Du måste testa alla.

Tillsammans är de starka men faller tornen faller också de strategiska fördelarna.

World of Final Fantasy är större än summan av delarna. Vid första anblick är det ett enkelt rollspel vars enda styrka är rosaskimrande nostalgi – vilket faktiskt räcker längre än man tror. Snart står det dock klart att det finns både egna och lånade idéer som briljerar. 2016 må min spelvärld vara mycket mer än Final Fantasy, men just idag tar jag denna sundare inställning och hivar ut den genom fönstret.

Fotnot: Recensionen bygger på PS4-versionen. Spelet har cross-play med PS Vita.