Inför #sista kapitlet i Agent 47:s senaste mordeskapader passade jag på att spela om alla mordäventyren igen. Två saker blev väldigt tydliga – nya #Hitman håller ihop väl spelmekaniskt, men det fungerar inte alls som ett narrativ.

#IO Interactive försökte i förra kapitlet att bygga upp mot en stor uppgörelse i detta sista uppdrag, men någon sådan får vi inte alls. Och uppbyggnaden i sig faller på att narrativet under hela säsongens gång mest varit påklistrade, ganska ointressanta mellansekvenser som belöning efter varje avklarat uppdrag. De här mellansekvenserna har dessutom mest stampat vatten och inte utvecklat någon vettig intrig.

Intrigen må vara så där, men utsikten... utsikten!

Den som ändå hoppats på en explosiv final och svar på de frågor som ändå väcks under säsongens gång lär bli besvikna på det avslutande kapitlet. Det enda vi får är ännu en låtsasallvarlig filmsekvens där folk talar i vaga klyschor och där allting slutar med ett valhänt försök till cliffhanger. På så vis känns inte nya Hitman avslutat alls, och det sista uppdraget är mest ett i mängden.

Men det är ett bra uppdrag, och när jag spelar det i rask följd efter de andra blir det tydligt hur mycket utvecklarna har jobbat med bandesign och skapa spretiga, mordiska möjligheter för spelaren att nysta i.

Jag tar då mycket hellre ett Hitman med ett svagt, nästan icke-existerande narrativ men med stark spelmekanik över ett linjärt och tråkigt #Hitman: Absolution med fokus på berättande. Seriens höjdpunkt, #Blood Money, hade inte mycket till vettig övergripande story heller och det funkade utmärkt.

Den här snubben är inte frisk någonstans.

Riktigt till den nivån når ändå inte nya Hitman. Det är lite för ojämnt emellanåt, även om det inte känns lika tydligt när man spelar igenom uppdragen som en helhet snarare än enskilda kapitel som släpps med en månads mellanrum. Det är också lite för enkelt i några av uppdragen, och där är det avslutande Hokkaido medräknat.

Twisten den här gången är att du inte börjar med några föremål alls. Ingen ljuddämpad pistol, ingen pianotråd. Inte ens några mynt. Du ska mörda folk på en superexklusiv sjukanläggning där ditt ena offer ligger på operationsbordet, och ärligt talat saknade jag aldrig några verktyg. Det slog mig även att jag endast avfyrat ett vapen ett par gånger i hela spelet – och då bara för att jag misslyckats.

Hitman är alltså mer av ett äventyrsspel, och som sådant hade det nog mått bra av att utveckla sina pusselelement ytterligare. Hur du dödar mannen på operationsbordet hade till exempel kunnat kompliceras mer.

Han är en liten fluktare ändå, 47.

Hokkaido är dock ändå ett kul uppdrag och en spelmässigt värdig avslutning på ett Hitman-spel som tar ett kliv i rätt riktning igen efter det vilsna Absolution. Dessutom är detta avslutande uppdrag fenomenalt snyggt. Miljöerna får mig att stanna upp och bara stirra ut genom fönstren ibland, och den högteknologiska anstalten är en skön mix av lyx och klaustrofobi.

Hitman är ett bra spel, helt enkelt, även om det måhända inte lyckas skapa det perfekta mordet.

Fontot: Vi har testat PS4-versionen av Hitman: Episode 6.