Recension – Red Orchestra: Ostfront 41-45

Egentligen är det en smula ironiskt; Counter-Strike blev den första modifikationen att släppas i kartong och fastän Half-Life säkert klarade sig ganska bra på egen hand gynnade det garanterat Valves försäljning. Framgångarna gav dem resurser att skapa en digital distributionsplattform och när Red Orchestra: Ostfront 41-45 skulle göras tillgängligt världen över valdes just deras system vid sidan av traditionella lådor. Red Orchestra: Ostfront 41-45 är dock inget traditionellt spel ur förstapersonsvy.

För er som inte har spelat modifikationen kan konceptet beskrivas med ett ord; realism. Ett skott är ofta tillräckligt för att du ska yttra dina sista ord vilket gör att du hellre krälar i skyttegravar än lubbar över slagfältet med mord i blick. Spelet utspelar sig heller inte i de för genren typiska miljöerna, Normandies kustlandskap ligger flera hundra mil bort. Istället är de tretton slagfälten tagna från den tysk-ryska fronten där Heinz och Boris ligger i luven på varandra. Vissa banor ställer endast de två nationernas unga män mot varandra, några kryddas med ett par välbestyckade plåtburkar medan du på ett fåtal scenarion inte hör annat än larvfötternas gnissel och de grovkalibriga kanonernas muller. Personligen föredrar jag de två förstnämnda varianterna, jag har aldrig varit mycket för rena fordonsstrider men de både in- och utvändigt snyggt modellerade (och realistiskt simulerade) pansarfordonen får säkerligen många historieälskare att gå ner i spagat.

Som soldat i Red Orchestra gäller det som sagt att vara försiktig, att springa över ett öppet fält leder ofta till döden, såvida du inte har rejält med eldunderstöd. Skulle du själv se en sådan dumdristig manöver är det inte bara att hetsa iväg ett skott, grafiska sikten saknas helt och även gevärskulor påverkas av fysikens lagar så det gäller att ta det tilltänkta offrets fart och riktning i beaktande. För att underlätta den försiktiga spelstilen som erfordras kan du i likhet med många polissimulatorer luta dig runt hörn men även stödja vapnet mot saker i din omgivning för ökad precision.

Den över tre år gamla grafikmotorn som får en ersättare i höst är fortfarande en kapabel spelgrund. Visst, du kommer kanske inte att dregla dig till vätskebrist men samtidigt kan en medeldator i dag dra de flesta reglagen till max för en fullt duglig visuell upplevelse. Förutom den tidigare nämnda omsorgsfulla modelleringen av fordonens interiör vill jag berömma det breda spektrat i bandesignen. Red Orchestra låter dig bland annat uppleva frusna slagfält utanför Budapest, Kaukasusbergens dalgångar och det avslutande anfallet mot Berlins riksdag. Animationerna kan ibland vara lite ryckiga och stela, trasdockseffekterna är dock riktigt välgjorda.

När en artelleriattack får marken att skaka och krevadmolnen skymmer din sikt samspelar ljud och grafik på ett sätt som utmanar många spel med betydligt färskare motorer under huven. Ljudet lämnar i övrigt litet att önska, vapnen smäller trovärdigt och när du hör ett pansarskott vina mot dig slänger du dig spontant till marken.

Det märks att Tripwire efter sina framgångar tror stenhård på sin produkt, kanske krävs det ett gammalt modgäng för att våga utmana genrens utstakade normer. Digital distribuering gör att utvecklare slipper att flörta med utgivare på samma sätt som förut och de kan istället satsa hundra procent på sitt koncept utan att kompromissa. Red Orchestra Ostfront 41-45 är tack vare sin realism ett hyfsat smalt spel och kanske ingenting för dig som vill vara krigets mittpunkt. Efter att ha spenderat en dryg vecka på fronten kan jag inte annat än att rekommendera Red Orchestra till alla som vill och vågar prova något nytt i förstapersonsgenren. Silvermedaljen är välförtjänt.