Recension – Prey

Det följde faktiskt med skärmdumpar från Prey på Duke Nukem 3D-CD:n som kom för mer än tio år sedan. Men till stor del på grund av tekniska problem bytte projektet både utvecklare och teknik ett flertal gånger. För något år sedan började rykten florera om att utvecklingen påbörjats igen och nu stod utvecklarna Humanhead Studios och Doom 3-motorn bakom.

Det verkar som om Doom 3-motorn bäst lämpar sig för att skildra utomjordingar då det också är temat i Prey. Huvudpersonen Tommy, en indian som helst vill undslippa sitt fädernearv, blir tillsammans med en mängd andra människor bortrövad av utomjordingar. Självklart hittar vi även den obligatoriska prinsessan, i det här fallet Tommys flickvän Jen. Ombord på en gigantisk halvt levande planet spenderar Tommy merparten av sin tid just med att försöka rädda henne.

Preys story är överlag riktigt bra. Emellanåt kan man dock tycka att den inte gör så värst mycket väsen av sig. Ibland får man spela ganska långt innan storyn förs nämnvärt vidare. Man börjar precis ställa sig frågan - Vad gör jag här? - innan storyn tar vid igen. Den innehåller dock mycket mystik, spänning och skrämsel som dessutom i de flesta fall byggs på med hjälp av bra bandesign och uppdrag. Storyn är inte Preys stora dragplåster men är ändå fullt godkänd.

Tommy & Anden

Det som gör Tommy speciell, och likaså Prey, är huvudpersonens förmåga att bege sig utanför kroppen i andeform. I alla fall så fort han öppnat upp sig tillräckligt mycket för sitt indianarv för att lära sig färdigheten. I andeform är man inte bara odödlig, utan kan även gå igenom kraftfält och över annars osynliga broar. Man är dessutom utrustad med en pilbåge som "drivs" av andekraft. Blir man beskjuten som ande försvinner den kraften och kan först samlas upp med sitt vanliga fysiska jag.

Som ande slåss man däremot sällan och oftast handlar det om en slags enkel pussellösning där man måste bege sig igenom kraftfält för att öppna dörrar för Tommys fysiska form. Det gäller därmed att vara väl medveten om var man går ur sin kropp, eftersom den fortfarande kan bli dödad när man är ute på andeäventyr.

Arsenalen

Vapenuppsättningen i Prey skiljer sig inte på något större vis från andra förstapersonsskjutare. Alla vapen har två olika attacklägen och även om utseendet, effekterna och sammansättningen kan variera känner man väl igen sig. Vi hittar varianter på hagelgevär, granatkastare, raketgevär, kulsprutor, automatvapen och strålvapen. Allt har däremot en väldigt utomjordiskt utseende och det enda Tommy har med sig från jorden är Preys svar på motorsågen, nämligen en skiftnyckel. Inte lika charmigt som Gordon Freemans kofot, men man behöver däremot i stort sett aldrig använda den heller.

Ett något intressantare vapen hittar man dock i arsenalen. Det kan laddas med fyra olika sorteras energi som man hittar regelbundet under spelets gång. Vilken typ man laddar vapnet med bestämmer också hur det fungerar. Därmed får man snabbt en favorit, men man måste också anpassa dess energi till vilka fiender man möter.

Under ganska långa perioder får man också tillgång till fordon, eller snarare ett fordon. Vissa områden i utomjordingarnas planetskepp är stora och luftiga vilket kräver att man tar sig fram med en flygande rustning. Det är en ganska välkommen nyans till de annars ganska Doom-liknande trånga korridorerna.

Portaler överallt

Vad som sägs ha varit en del av de tekniska problemen som försenade Prey var just portalerna. 1999 sa huvudteknikern William Scarboro "In hindsight, portal tricks such as these should be used as tricks, not as an engine paradigm". Men numera är de problemen lösta och portalerna är en central del av Prey. Med portaler menas helt enkelt en tvådimensionell dörr som leder till något helt annat ställe än där den startar. Portalerna har också den intressanta egenskapen att de bara kan ses framifrån. Står man därför bakom en har man inte en aning att den finns där, tar man några steg framåt och vänder sig om, ser man rakt in i det andra rummet ditt portalen leder. Detta ger en hel del intressanta eldstrider i spelet.

Gravitation

Men utöver andarna och portalerna är ändå gravitationen det klart mest lockande med Prey. Vad är så intressant med gravitationen då, den går väl bara nedåt? Nej, det är just det den inte gör i Prey. I sin enklaste form ser man detta genom gravitationsgångarna. Dessa gör det möjligt att gå på väggarna och i taket, så länge man håller sig på gångarna, inte hoppar och ingen stryper tillförseln av energi. Nästa mer avancerade form är rumsspecifika gravitationskällor som kan ändra gravitationen inom ett rum. Dessa ändrar man själv genom att skjuta på dem och ofta måste man vandra omkring på väggarna eller i taket för att ta sig fram.

Den klart häftigaste användningen av gravitationen är dock de fristående gravitationskällorna. På en del ställen i spelet hittar man småplaneter där gravitationen alltid är riktad mot centrum. Med andra ord kan man springa ett varv runt dessa små runda klot. Mer intressant blir det när två sådana klot ligger nära varandra. Lyckas man bara ta sig tillräckligt långt från det ena kommer gravitationen från det andra att ta över.

Multiplayer

Det som gör multiplayer-delen i Prey intressant är inte bara att man även där kan använda det flygande exoskelettet. Fordon i förstapersonsskjutare är inget nytt, men det är ovanligt i Doom-liknande spel. Än mer lockande är att man också i multiplayer kan lämna sin kropp som ande. Här är det dock än viktigare att vara försiktig och jag förutspår många skällsord när man märker att en motspelare hittat ens orörliga fysiska kropp.

Men det som verkligen gör att Prey-multiplayer kommer ge oss nya upplevelser är just gravitationen. Allt nämnt tidigare finns nämligen också i Multiplayer. Gravitationsgångar som gör att motståndare plötsligt kan befinna sig i taket. Gravitationskällor som gör att vilken spelare som helst kan kasta om gravitationen i ett rum och verkligen förvirra situationen. Till och med de stora gravitationskloten finns på multiplayer-banorna. Det hela ger en grund till en väldigt annorlunda multiplayer-upplevelse som bygger på en sedan tidigare stabil motor.

Slutord

Det är svårt att säga vad tio års väntetid gör med förväntningarna på ett spel. Men oavsett vilket är Prey en mycket gedigen förstapersonsskjutare som gjort det mesta av Doom3-motorn. Med de klart lockande fysikförbättringarna såsom portaler och gravitationsskiften skapar spelet en känsla av innovation som man inte alltför ofta får inom genren. Singleplayer-delen är måhända avklarad på några dagar, men multiplayer-delen lär med sina många egenheter kunna ge många timmars ytterligare speltid.