När jag startade spelet måste jag erkänna att jag kände lite motvilja. Eftersom jag inte har spelat ett riktigt unikt spel på länge, och dessutom suktade rejält efter en titel som kunde överraska mig, var mina förväntningar inte särskilt höga. Kalla det tjänstefel för en recensent, men så var fallet. Det lät helt enkelt inte särskilt lockande, på pappret vill säga.
Storslagen minimalism
- med taktiskt tänk
I rollen som krigaren Skarin ska du utplåna underjordens härskarinna Hel och hennes legionärer. På din sida har du Freja som guidar dig genom spelet och i din strävan att återställa det en gång så vackra Valhall. Upplägget fungerar bra och det finns ett par nyckelpersoner som du stöter på genom spelet, men någon riktig karaktärsutveckling är det inte tal om. Och det är naturligtvis synd då spelet bygger på den nordiska mytologins genuina gestalter.
Upplägget är ganska fritt. Du har en huvudhandling att följa, men som du inte behöver rätta dig efter nitiskt. Du kan göra små avstickare som till exempel att hjälpa byinvånare med att leta rätt på vissa saker. Dessa uppdrag är dock alldeles för få och repetitiva för att de ska kännas motiverande. Sen bör jag också tillägga att Valhall är stort. Men tyvärr är det inte särskilt roligt eller givande med utforskandet av ön. Lite pengasäckar och kistor här och var, men inte mycket mer. Men jag vill trots allt kalla det här spelet för ett minimalistisk #The Elder Scrolls IV: Oblivion. Skillnaderna kanske är rätt uppenbara, men vissa likheter går ändå att skönja. Storleken och friheten, det vill säga.
Men där upphör likheterna. Det är varken utforskandet eller sidouppdragen som gör att jag fortsätter att spela utan striderna. När du lyckats träna upp dina slagsmålsfärdigheter och behärskar de föredömligt enkla kontrollerna så är striderna väldigt roliga. Samtidigt som du slåss måste du tänka på hur du ska använda dina magiska krafter. I de stora striderna krävs det faktiskt ganska mycket taktiskt tänkande för att använda dina krafter vid rätt tillfälle. Dessutom gäller det att använda specialslag för att kunna få mer kraft till magi.
Enformigt
- men ack så kul
Tyvärr är det inte bara sidouppdragen som är repetitiva, utan även huvuduppdraget. Det går oftast ut på att leta reda på tillfångatagna soldater som kommer till användning vid de stora slagen. När du har samlat ihop tillräckligt många män är det således dags att anfalla närmast belägna ockuperade by. Och dessa slag är, ja... storslagna. Flera hundra män möts ute på stora fält och inne i byar. Eldpilar flyger i skyn tillsammans med monster och gamla hederliga vikingar. Och som krydda på moset har du efter ett par timmars spelande även tillgång till drakar som fungerar ungefär som artilleri.
Spelet är väldigt vackert. Vyerna är ofta milsvida och magnifika. Ängar som skiftar i regnbågens alla färger och gråa grottor som skriker vemod. Tyvärr är kameran inte lika storslagen. Den rör sig alldeles för osmidigt och snabbt och nära väggar har den väldigt svårt att orientera sig. Ljudet lämnar också en hel del att önska. Något soundtrack är det egentligen inte tal om och det kan i längden bli väldigt trist när man måste gå runt och befria män till sin armé.
Sammantaget är Viking: Battle for Asgard en stor överraskning för mig. Jag hade inte väntat mig något riktigt höjdarspel och det är det visserligen inte heller tal om här. Men det är garanterat ett ibland riktigt roligt och köttigt spel som i sina bästa stunder gör anspråk på ett riktigt högt betyg. Tyvärr finns det alldeles för mycket saker som utvecklarna inte verkar ha brytt sig om eller orkat lägga ner tid på. Saker som kunde ha gjort detta till en riktig höjdartitel.
