Gudarna Chaos och Cosmos har drabbat samman och det är dags för dig att välja sida - vem skall du slåss för? Alla gamla Final Fantasy-karaktärer finns med i detta vackra äventyr. På Chaos sida står bland annat Sephiroth och under Cosmos vingar finner vi Squall, Cloud och Cecil. Låter det lovande? Låt oss ta en närmare titt.

I brist på bättre handling

Square Enix är kända för episka handlingar, för sitt sätt att få spelaren att engagera sig i karaktärerna och ta dem till sig. Dissidia lever tyvärr inte upp till mina höga förväntningar. Men innan vi fördjupar oss i berättelsen, lite om hur spelet fungerar.

I story mode får du se korta cinematics, därefter väljs din motståndare ut. Går du segrande ur matchen får du se ännu en cinematic innan du möter nästa motståndare, och så vidare. Lite långtråkigt efter ett tag, men det funkar bra och har smidiga kontroller som är enkla att förstå. Du rör dig fritt runt din fiende och under hela fighten arbetar du upp ”bravery points” som du sedan kan använda för att utplåna motståndaren. Det är medryckande och fingrarna blir lite lagom ömma efter allt knapptryckande, precis som det ska vara. Ett stort plus för den stora friheten och omgivningarna som uppmuntrar till mycket hoppande och springande. Det omgångsbaserade system som finns i många äldre fightingspel är också slopat vilket bara är positivt. Grafiken är snygg och musiken rullar mäktigt på i bakgrunden.

Förutom story mode har du två ytterligare sätt att spela på. Quick battles och Arcade mode är precis som namnen låter, de bjuder på mer sparsmakade matcher utan avbrott. Där handlar det endast om fightingen och att lära känna sin karaktärs färdigheter, två system som är sköna att ha till hands när du inte riktigt orkar engagera dig i berättelsen. Men tyvärr finns det knappt någon berättelse att engagera sig i. Inte många gamla trådar från Final Fantasy tas upp och förvånande nog är det storyn som faktiskt är svagast i Dissidia.

Ett kärt återseende

Dissidia: Final Fantasy är slående vackert och har storslagen musik. Du träffar alla seriens karaktärer som du lärt dig älska sen många år tillbaka. Men spelet förlorar poäng på den bristande variationen och en handling som inte riktigt når upp till mina förväntningar, åtminstone när det gäller ett spel märkt Square Enix. Röstskådespelarna kunde också varit bättre; varför inte behålla de japanska rösterna? Men det är långt ifrån dåligt. Tvärtom, Dissidia kommer underhålla många denna höst.