Jag avundas verkligen inte utvecklarna den uppgift de fått i och med omtolkningen av #Rares legendariska Goldeneye 007. Föregångaren är ett spel som sprängde gränserna för vad vi trodde var möjligt för en förstapersonsskjutare till konsol. De varierade banorna, filmkänslan och - förstås - det helt fenomenala flerspelarläget är vi många som har varma, nostalgiska minnen av. En nyversion av något så kärt är nästan dömt på förhand att hamna i skuggan av förlagan, men glädjande nog kan jag meddela att Wii-versionen av #Goldeneye på något helt obeskrivligt sätt faktiskt lyckas med att balansera på den där smala, vingliga linan som på förhand såg helt omöjlig ut. Spelet lyckas med konststycket att vara en nostalgisk hyllning samtidigt som det bidrar med en distinkt, egen personlighet - och det gör det bra.

Goldeneye som vi känner det - fast inte

Historien följer filmens övergripande narrativ, men tvekar inte att omkullkasta och ändra händelseförloppet här och var för att bättre passa utvecklarnas visioner. I singelkampanjen får du återse klassiska Goldeneye-banor som Dam, Archives och Jungle, alla återskapade på så sätt att de verkligen känns som originalbanorna fastän de i praktiken inte har mer än själva miljöerna gemensamt. För att inte bli för förutsägbart har Eurocom också skapat helt nya banor medan vissa gamla försvunnit. Helt nya tillägg som exempelvis nattklubben står sig väl med gamla favoriter.

Första banans bungyjump från dammen är helt omgjort.

Varje bana ger dig ett övergripande uppdrag och ett gäng valfria delmål, uppgifter som dock måste genomföras för att lyckas på de högre svårighetsgraderna. Uppdragsstrukturen är varierad med omväxlande miljöer som forskningslabb, snötäckta berg och djungler. Men tyvärr är bandesignen ojämn och jag upplever utomhusbanorna som klart roligare och mer spännande än de trånga, anonyma korridorsbanorna som är på tok för mörka och fantasilösa. De urkorkade fienderna stör inte alltför mycket utan bidrar snarare att förstärka den old school-känsla som uppnås när du skjuter en vakt utan att hans kamrat tre meter bort så mycket som vrider på huvudet. Säga vad man vill om detta, men det är trots allt något jag är villig att låta utvecklarna komma undan med eftersom det gör att spelstilen hamnar så mycket närmre originalet.

Vakter som ställer sig bredvid explosionsbenägna tunnor får faktiskt skylla sig själva.

Goldeneyes multiplayer återvänder med de spellägen och valmöjligheter man kan förvänta sig. Splitscreen känns kanske inte riktigt lika hett idag som för 15 år sedan, men finns där för de av er som inte vill bege er ut online för att idka våld. Just onlinebiten känns väldigt Call of Duty-influerad med sitt erfarenhetspoängssystem, men jag saknar samtidigt inspirationskällans möjlighet till röstchatt. Och Nintendos friend codes-system orsakar som vanligt huvudbry i ett flerspelarläge som annars är ett av höstens allra roligaste.

En lyckad nyversion

Med en snyggt presenterad handling, välgjorda mellansekvenser och massor med utmaning är Goldeneye: 007 förmodligen det bästa FPS-spelet som släppts till Wii. Att smyga runt i den dunkla parken i St. Petersburg, frita gisslan ombord en båt i Dubai och sänka attackerande helikoptrar med en fläskig pansarvagn är helt enkelt så Bond som det bara kan bli. Samtidigt går det inte att förneka att den filmiska inramningen blivit långt mer spektakulär till en grafiskt starkare maskin än Wii. Det är inget fult spel sett till förutsättningarna, men bara tanken på vad potentialen hade varit till Xbox 360 och Playstation 3 är en tanke som inte vill ge med sig. Eurocom ska i vilket fall ha en eloge för att de förvaltat arvet så väl efter Rare, och ni som på förhand avfärdade det här som en snabb cash-in på namnet får tänka om - Goldeneye är, tro't eller ej, relevant även på 00-talet.