Det räcker med att nämna #Another World för att spelintresserade sedan det tidiga 1990-talet ska få något drömskt i blicken. Éric Chahi visade redan med 1991 års cinematiska och stämningsfulla plattformsäventyr att hans sätt att behandla spelmediet är olikt de flesta andra speldesigners. Därför kommer det inte som någon överraskning att hans senaste spinner vidare i samma mystiska och minimalistiskt designade anda, fastän genren är en annan.

Ta kontrollen över världen

#From Dust är uppdelat i nivåer som pedagogiskt introducerar nya spelmoment och hinder i en lagom takt. Varje bana har upp till fyra totempålar där din primitiva nomadstam bygger byar som ger dig tillgång till de krafter som behövs för att leda ditt maskbeklädda folk vidare. Målet är alltid att tygla naturens krafter, och för att lyckas med det måste du lära dig att avvärja översvämningar, förödande bränder och glödande vulkaner. I början är det lätt att hänföras av den dynamiska världen och glömma bort att du faktiskt har tydliga mål att följa. Att samla upp, flytta jord och styra om floder bara för att se vilka effekter det får på landskapets ömtåliga ekosystem är fascinerande. Kartorna är visserligen små och upplägget är begränsat, men From Dust känns trots det komplext i all sin enkelhet. Efter ett tag introduceras brinnande träd, vattenväxter och explosiva bombträd som ofta både är lösningen på många pussel samtidigt som de kan innebära undergången om du är oaktsam.

Naturen är både din allierade och värsta fiende i From Dust.

Spelsystemet bygger således på orsak och verkan och är i sina bästa stunder fullständigt briljant. Det finns få saker som känns lika mäktiga som när du i sista stund hinner åstadkomma en avskärmande barriär som räddar din by från att svepas iväg i en våldsam tsunami. Eller när du hittar en lösning på någon av kampanjens klurigare banor och besegrar naturen på sin egen hemmaplan. Men det spännande konceptet till trots så dröjer det dock inte länge förrän From Dusts mindre bra sidor lyser igenom. Du interagerar med världen genom en muspekarliknande avatar som, åtminstone i konsolversionerna, lämpar sig mindre väl för finlir och precisionsbyggande när du kontrollerar den med en styrspak. Detta leder ofta till irriterande missar i stressade situationer – något som sannolikt fungerar bättre i den kommande pc-versionen.

Dumma människor

Eftersom du bara styr dina undersåtar indirekt blir också stamfolkets brist på intelligens och totala avsaknad av pathfinding-logik stundtals en orgie i frustration. Inte sällan har jag minutiöst förberett en säker väg över naturens hotande faror för att se mina självmordsbenägna skyddslingar ta en längre, helt livsfarlig omväg som sabbar taktiken totalt. Andra stunder kan någon fastna i en animations-loop eller bara stå blickstilla, helt apatisk inför mina kommandon. Jag är fortfarande osäker på om det senare är en bugg eller om de små figurerna är självmedvetna och helt enkelt vägrar att lyda mig.

Det största problemet är kameravyn som bara har två lägen – antingen för långt ifrån (du missar detaljerna) eller för nära (du får ingen överblick).

Bilderna är inte helt representativa, merparten av tiden spenderas i ett ut-zoomat läge där lite av närvaron går förlorad.

From Dust är med andra ord en typisk Éric Chahi-titel. Det erbjuder en särpräglad upplevelse med utomvärldslig atmosfär samtidigt som det finns uppenbara frustrationsframkallande brister. Om du får ut något av spelet grundar sig i slutändan på hur mycket du tilltalas av estetiken och upplägget. Klart är i varje fall att det är ett styrkebesked från en fantasirik fransman med modet att gå sin egen väg i en alltmer likriktad spelbransch. From Dust är passande nog ett bevis på att en orubblig vision och målmedvetenhet är urkrafter lika starka som de naturfenomen som utgör dragningskraften i själva spelet.

Fotnot: Recensionen avser Xbox 360-versionen av From Dust. Spelet släpps till pc den 17 augusti. Releasedatumet till Playstation 3 var vid publiceringstillfället inte fastställt.