13-årige Oliver bor i låtsasamerikanska Motorville (i originalet: Hotroit) och har precis förlorat sin mamma. Arie, modern, dog då hon räddade Oliver undan en drunkningsolycka. Men dödsfallet visar sig inte riktigt vara slutet för Oliver och Arie. När den unge pojken sörjer sin mor råkar han väcka ett gosedjur, som mamman gjort till sin son, till liv. Det av tårar skapade livet kallar sig “Drippy” (med en lykta hängandes från näsan) och bär på möjligheten för Oliver att lära sig hantera magi. Magin kan i sin tur öppna en port till en parallell dimension – där modern sägs leva vidare.

Det är egentligen skamligt. Att spelmediet, som har sådan otrolig potential att visa nya världar och berätta fantastiska historier, så sällan gör just det. Moderna sagor som #Journey och #Shadow of the Colossus är mer undantag än regel. Det behövs inte mer än en snabb jämförelse med filmmediet för att förstå att lillebrorskomplexet i det här fallet är välförtjänt. Japanska underverksfabriken Studio Ghibli är kanske det bästa beviset för den tesen. Och det är naturligtvis på grund av det här som #Ni no Kuni förtjänat sin förhandshajp. När mysfavoriten #Level-5 (företaget bakom Professor Layton, #Jeanne D'Arc, #Dark Cloud och ett par Dragon Quest) slår sina påsar ihop med en av modern tids viktigaste animationsstudior är det liksom svårt att inte hoppa på pepptåget.

Visste du att Studio Ghibli brukar kallas för Japans svar på Disney?

Det visuella är det som först griper tag när jag blir visad det fantasifulla äventyret i ett konferensrum bakom #Namco Bandais E3-monter. Trots att det också är det jag varit mest förberedd på är det omöjligt att inte imponeras av spelets fantastiska utseende. De Ghibli-producerade mellansekvenserna skulle kunna vara plockade rakt ut ur Prinsessan Mononoke eller Spirited Away, och in-game-sekvenserna är inte långt efter. Karaktärerna springer runt i någon slags cel-shade:ad pseudo-2D, samtidigt som miljöerna är laddade med ytterligare en dimension. Allting är otroligt smakfullt gjort. Level 5 har själva utvecklat karaktärsdesignen, men ständigt i samråd med penselmagikerna hos Ghibli. De senare har i sin tur stått för titelns storyboard.

Vi belönas för vårt tålamod

När Ni no Kuni lanseras i Sverige har det nästan ett och ett halvt år på nacken, räknat från dess japanska släpp. Namco Bandai och Level-5 kompenserar de västerländska spelarna genom att inkludera allt det nedladdningsbara material våra vänner i öst fått betala för – samt lägga till både nya husdjur och möjligheten att få spelets tal på engelska eller japanska.

Spelet i sig är ett mer eller mindre traditionellt japanskt rollspel. Det finns inget egentligt turordningsbaserat stridssystem utan spelaren är istället fri att röra sin karaktär runt det arenalika rum som spelargruppen flyttas till vid strid. De olika attackerna, samt både medhjälpande NPC-karaktärer och nyttiga husdjur, har cooldown-perioder. För den som vill går det att förhandsstyra sällskapets beteende under strid baserade utefter ett par olika parametrar.

Skogens varma, praktfulla färger är ungefär så långt ifrån brunskitiga andravärldskrigsskjutare man kan komma.

Temat följer den klassiska sagomallen. En person precis på gränsen till vuxenheten försöker hantera smärta på ett barns sätt. Resan in i Ni no Kuni blir lika mycket en flykt undan en grym verklighet som ett sätt att hantera den smärtan, att processa förlusten. Personer Oliver känner i Motorville återkommer i parallellvärlden, och modern finns där att hitta om den unge pojken bara kämpar vidare. För alla som någonsin hört en saga känns förmodligen slutet självklart – men vägen dit lär bli lika magisk och oförutsägbar som ett regelrätt Ghibli-verk.

Hantverksskickligheten hos Level-5:s rollspelssnickrare parat med Studio Ghiblis naiva stilsäkerhet lägger grunden för en fantastisk upplevelse. Om det till slut blir den episka och vackra saga det har potential att bli återstår att se – men jag har inte sett något som tyder på motsatsen.