"#operation-flashpoint-dragon-rising|"Operation Flashpoint: Dragon Rising" kommer suga för att det är #Codemasters som gör det och det släpps till konsol." Det är nedkoket av det förhandstugg som följt varenda nyhet som publicerats sedan det stod klart att #Bohemia Interactive inte ville leka längre. "Realismen försvinner så fort det inte är pc-exklusivt" är också en invändning från många, kanske med all rätt om vi tittar på hur verklighetstrogna krigslir har behandlats på tv-anslutna spelplattformar tidigare.
Men spelet är realistiskt, det kan vi slå fast på en gång. Det är ingen absolut rendering av verkligheten men en soldatsimulator är det i allra högsta grad. Ett direktskott på fel ställe och du tar permanent rast i gräset. Har du tur missar blyklumpen vitala organ och du får möjlighet att plåstra om dig. Görs det innan alltför mycket blod lämnat kroppen fortsätter striden en stund till. En del kommer säkert att fnysa åt fältförbanden - gud vad overkligt! - men då har du förmodligen ändå ingen anledning att lämna #det där andra slagfältet.
Vem var det som inte släckte engångsgrillen?
Det första uppdraget ger dig en rask introduktion till hur kontrollerna fungerar, och med rask menar jag "här sitter springknappen, så här ger du order". Sedan börjar folk skjuta på dig. Ut med resten av gruppen på en flankerande manöver, ta skydd och besvara elden så att de kan ta sig runt på sidan obemärkt. Någon lärde jag mig av #Brothers in Arms. När den första posteringen är neutraliserad, som det så fint heter på militärtugg, ska jag förstöra en radaranläggning på en kulle innan flottan som ska invadera ön blir till gröna prickar på deras skärmar. Tiden är knapp och Fi skjutglad så här dör jag och mina kamrater ett flertal gånger innan jag kan lugna stressade befälhavare. Som belöning får jag låna deras haubits. Byn nedanför, som tidigare var full av oliktänkare, är snart mos och jag slipper rensa den hus för hus. Vidare till nästa mål på den stora kartan, där ett gäng bestyckade jeepar förhindrar en helikopterlandning. Sa någon pansarskott? Så fortsätter uppdragen, med nya ordrar hela tiden och du går, eller far, kors och tvärs över slagfältet. I testversionen får jag inte ratta egna fordon, vi får vänta på fulla spelet för besked om hur det fungerar.
Redan från början märker jag några grundläggande brister som jag hoppas kommer åtgärdas i fullversionen (detta är ju trots allt en oputsad förhandsversion). Till exempel kan du inte springa och ge order samtidigt; så fort menyn trycks fram med höger bumberknapp (ja, jag spelar konsolversionen) stannar min soldat. Jag hittar heller inget kommando som säger åt mina vapenbröder att ta skydd där jag pekar. Ett sjysst bakhåll blir därför svårregisserat. Samma gäller dig själv, med tanke på hur populärt det har blivit med smidiga skyddssystem de senaste åren är det något förvånande att det saknas i ett spel som detta. Istället får du klara dig med stående, på huk och liggande position, det går inte ens att luta dig runt hörn.
Jag svär, nästa gång du mökar kör jag rakt ner i backen!
Det som gör att jag vill ge den slutgiltiga produkten en chans är den massiva skalan, kartorna är massiva och grafiken imponerande med tanke på storleken. Känslan av krig är stark när det exploderar överallt och spårljusen kommer lite för nära synfältet. Det är nästan så att jag duckar av ren instinkt första gången. Dragon Rising är precis som väntat ett spel för dig som tröttnat på välregisserade (läs scriptade) upplevelser och fiender som tål en ansenlig mängd bly. Om det passar den allra kräsnaste krigsspelpuristen är svårt att avgöra i detta skede.
