#Sea of Thieves var ett av de där spelen jag var mest nyfiken på att prova på årets Gamescom. Inte minst eftersom jag inte riktigt fått kläm på det. Bästa sättet att till fullo förstå något är att prova själv. Omringad av stora plaststatyer och ett inhyrt piratband (rimligen Running Wild /red.) ställde jag mig för att spela tillsammans med några andra som såg lika osäkra ut som jag.
Det första vi lär oss är att man kan dricka grogg och spela instrument, så de inledande minuterna blir till en fyllefest, innan vi ens nått vårt skepp. Men snart är vi på väg ut på saltstänkta äventyr. Vi har framtiden för oss, fulla av optimism och tillförsikt. Och grogg.
Inspirerad av havets böljande vågor halar jag fram dragspelet igen för att klämma av en liten sjörövarvisa. Men istället för musik, förvirring. En fiende har synts babord. Eller styrbord. Att jag inte vet vilket får fungera som ett omen för vad som nu är på väg att hända.
Vid sällsynta tillfällen har det hänt att undertecknads lag siktat rätt.
Vår kapten, en utvecklare från #Rare, gör sitt bästa för att guida den hönsflock som är hans besättning. Vi hamnar lite snett och måste gira skarpt. Vi släpper ner ankaret, vilket ger oss förmågan att svänga skarpt. Men sen är vi för tröga med att hissa upp det igen och vi hamnar ändå inte riktigt rätt. Vi får dock iväg några salvor mot de usla landkrabborna på fiendeskeppet – en annan grupp spelare som står alldeles bakom mig.
Plötsligt hojtar en av våra besättningsmän. Han befinner sig under däck. ”Ska det vara vatten här nere?” Alla fryser på plats. Vår kapten jämrar sig. Det ögonblicket förstår jag att mitt liv som pirat är ett skämt. Jag tar fram dragspelet igen för att gå under med åtminstone någon form av värdighet. Tänk orkestern i Titanic.
Bra partyspel kännetecknas av kaos.
Skam den som ger sig, dock. Plötsligt befinner jag mig tillsammans med mina bundsförvanter på en strand. Vi hoppar på det nyspawnade skeppet igen och ger oss ut på jakt efter hämnd. Fem minuter senare är vi tillbaka på stranden. Tredje gången gillt, skriker vi och beger oss ut igen. Men innerst inne vet vi att vi är misslyckande och smuttar i smyg på groggen. Men kaptenen kommer på oss när vi börjar ragla fram och tillbaka över däck.
Vi skärper dock blicken när vi ser två fiendeskepp som slåss mot varandra. Nu har vi vår chans. Medan de är upptagna med varandra smyger vi oss på och öppnar eld. De besvarar snabbt, men vi känner att vi har segern i vår hand och börjar jubla så smått. Det här kanske går vägen ändå. Just då hör vi den där olyckskorpen till besättningsman ropar från under däck: ”Öh, det är väldigt mycket vatten härnere igen.” Det slutar återigen med en salt kallsup.
Det var drag i groggarna på den gamla goda sjörövartiden.
Vi har himla roligt, men ändå kan jag inte låta bli att undra över hur länge konceptet kan hålla. Jag undrar om och i så fall hur Rare kan utöka spelmekaniken för att ge mer variation, utan att samtidigt göra det för svåråtkomligt eller rörigt. I grund och botten är spelet avskalat och lättsamt, och frågan är ju hur länge det dröjer innan det känns repetitivt. Det är en svår balansgång Rare måste vandra för att hålla skutan på rätt köl.
Om det är något som talar för Sea of Thieves så är det att dess kaotiska co-op är kul även när allt går åt helvete. Visst sjönk vi. Om och om igen. Men vi hade roligt under tiden. Och vad betyder väl lite förlorad heder när man har roligt?
