Fotojournalisten Frank West är historia. Möt istället motocrossåkaren Chuck Greene; en kille som snabbt framstår som ett tvärsnitt av den amerikanske arbetarklasshjälten. Han gillar inte när folk gör sig till, han är händig och tvekar inte att hugga i (zombier) när det behövs. Chuck är således ganska barsk till vardags men är oerhört kärleksfull när det gäller dottern, Katey.
Scenerna med dottern är superfina och mycket av behållningen med Dead Rising 2. De blir givetvis ännu bättre om du dyker upp i bara mässingen eller klädd i klänning och keps.
Och det är här det blir komplicerat. Dottern har ett zombiebett på sin hand, något hon fick i samma attack som kostade Chucks fru livet. Med hjälp av Zombrex, det fantastiska läkemedlet som Frank West kokade ihop i slutet av #Dead Rising, kan Chuck dock hålla zombieviruset stången. Men missar Katey en enda spruta är det kört.
Förmiddag of the dead
För att ha råd med Kateys dagliga dos Zombrex medverkar Chuck i det hiskeliga gladiatorprogrammet Terror is Reality där han massakrerar zombier med sin motorsågsbestyckade motorcykel. Och det är här vi hittar honom när #Dead Rising 2 tar sin början och skiten träffar fläkten än en gång.
Fem år har gått sedan de döda gick George A. Romero på shoppingcentret i den lilla staden Willamette och zombieviruset har nu spritt sig över hela Amerika. Men fullständigt kaos har ännu inte utbrutit. Samhället står kvar, om än på vacklande ben och utmanas av protestgruppen CURE som högljutt värnar om zombiernas ve och väl.
Alltså: om Dead Rising var Dawn of the Dead så är tvåan i mångt och mycket Day of the Dead. Med undantaget att vi är kvar i shoppingcentret.
Casha in kassakon
Det kallas visserligen Fortune City och är modellerat efter Las Vegas med ändlösa rader av kasinon på gatorna men det är i praktiken inte mycket mer än ett shoppingcenter fullproppat med enarmade banditer. Det känns slött.
Precis som spelmekaniken. Inget har förändrats. Det finns massvis med butiker där knasiga klädesplagg och flippade vapen kan plockas upp. Och myriader av zombier att använda dem på. Oj, vad vi har sett det här förut. Chuck har exakt samma rörelsemönster som Frank, raglar fram på samma sätt när livet börjar ebba ut, styckar kött på samma sätt. Framåtrörelse är inte #Capcoms grej, vare sig bokstavligt eller bildligt.
Fotograferandet är dock slopat. Vilket är synd, det var en rolig gimmick. Men det passar inte riktigt Chucks karaktär. Chuck är ju en kille med fötterna på marken, ganska händig och redig. Faktiskt lite av en uppfinnare, visar det sig. Om man kan kalla någon uppfinnare för att ha tejpat fast två aparta saker till varandra, det vill säga.
Oppfinnar-Jocke in da house
Allt eftersom Chuck levlar upp lär han sig tejpa ihop nya vapen att använda mot zombierna. Vi snackar crazy grejer. En vägkon och en sprayburk kan till exempel bli en mistlur som spräcker trumhinnorna (och resten av huvudet) på zombierna. Ett baseballträ och lite spik? Ja, inte spelar man baseball med det efteråt.
Äntligen kommer vattenpistolen till användning!
Efter att ha kombinerat en hink med en borrmaskin och förvandlat en stirrig kvinnas huvud till hallonsylt slår det mig att inget av de nya vapen jag provat egentligen tillfört spelet något. De är bara där för sadistens höga nöje. Och även om det är jag som beordrar honom så är det den timida Chuck som tejpar och sågar och nyttjar. Samma Chuck som går på CURE-möten och som stilla förbereder sig för dagen då han inte längre hittar något Zombrex till sin dotter. Samma Chuck som fortfarande vågar se människorna i zombierna.
Psykologi med potential
Äh, vem försöker jag lura? Dead Rising 2 är Dead Rising. Man sparkar stjärt, räddar efterblivna överlevande och letar roliga vapen. Inte mycket mer. Och det behöver väl egentligen inte vara mer. Jag trodde bara att det kanske kunde vara det. Från början känns Chuck så otroligt mer intressant än Frank West som karaktär, det har också varit producent Koji Igarashis syfte. Den personliga katastrof Chuck varit med om har verkligen format honom som människa och skapat en av de mest intresseväckande karaktärer jag varit med om i tv-spelsammanhang.
Men Capcom vore ju inte Capcom om de inte ständigt letade efter sätt att förstöra dessa gentilare karaktärsdrag och det sättet är – förutom att presentera en vriden vrede mot människokroppen – heta kvinnor, förstulna blickar och övertydligt metaforiska kommentarer om deras bakdelar.
Fast vem vet? Dessa utagerande personlighetsstörningar kanske är ett resultat av ett synnerligen komplicerat förhållande till den i dunkel höljda frun och hennes frånfälle? Och efterlevnad? Svaret får vi den 24 september.
