Tempot är uppskruvat. En invasion av robotar kan dyka upp precis när som helst och ögonblicksbeslut måste fattas. Somliga fiender måste desarmeras innan du kan skada dem medan andra kan göra detsamma med dig om du inte agerar omedelbart. Ska du gå i närstrid eller lita till dina projektiler? Offensiv eller defensiv? Det dryper inte av valmöjligheter men mitt i en sådan intensiv upplevelse ser jag det mer som en styrka att kontrollen är omedelbar snarare än mångsidig.

I ett senare kapitel får tonårstjejen och apmannen sällskap av... en gris.

Trip kan skatta sig lycklig som har en såpass kompetent karl vid sin sida, för hon är ungefär raka motsatsen till vad vi kan förvänta oss av en modern självständig kvinna. Men, visst, hon är händig på teknik och har kopplat in en mackapär i Monkeys huvud som gör att han ögonblickligen dör om Trips puls slutar att slå. Så Monkey tvingas frakta Trip på ryggen, hjälpa henne över djupa dalgångar och komma till undsättning när hon attackeras i parti och minut. Någon gång lyckas hon styra en båt själv. Men då går den, självklart, sönder.

Fast nu är jag ganska orättvis. Det som till en början är en tvångsmässig relation utvecklas till ett djupt samspel och ett klockrent samarbete. I de stunderna jag behöver ta mig förbi horder av robotsoldater kan jag vara säker på att Trip lyckas uppehålla dem med någon teknisk finess. Och när hon ser på mig med de bedjande ögonen är det givet att jag ska skydda henne från alla robothundar i hela världen. Precis som Ico tog Yordas hand i sin för nio år sedan låter jag Trip färdas på Monkeys rygg. Det enda viktiga är att hon är säker.

Trip demonstrerar sin tekniska fingerfärdighet.

Trots att det är Monkey som är mannen som reagerar på dina kommandon kan du med med kontrollens vänstra spak också ta hjälp av Trip. Hon är hjärnan och Monkey är musklerna. En enkel projektor kan lura fienderna medan Monkey överraskar dem från ett annat håll. Ett samspel i symbios är nyckeln till framgång. Flera gånger under äventyret måste hjältarna bemästra gigantiska maskiner. Monkey är den som svingar sig längs kablarna och de hundra meter höga stålpelarna samtidigt som han instruerar Trip i kontrollrummet – med den vänstra styrspaken.

Att härma är att hylla

Ni hör hur referenserna till andra titlar återkommer. Ninja Theory gör det igen och låter sig inspireras av andras idéer när de med ömhet sätter ihop sina byggstenar. De är inga pionjärer. Men samtidigt måste det också finnas plats för utvecklare som förfinar och utvecklar koncept till sin fulla potential. Enslaved kan vara frukten av ett sådant arbete. Det känns i magen när jag spelar det. Samspelet mellan två karismatiska huvudpersoner i ett sällsamt välpolerat actionäventyr ser ut att bli omöjligt att motstå.