Miyazaki tror att fler kommer slutföra Elden Ring, jämfört med Dark Souls
Jag har inget emot en god utmaning, men är något med dessa spel som inte alls tilltalar mig, blev inte många timmar i Bloodborne innan jag la ner det.
Skulle det dyka upp på en prenumerationstjänst nära mig så skulle jag nog kunna testa, men att betala pengar specifikt för detta? Pft
SHEPERD S HEPAURD SHEPARUD!!!
Läste intervjun i sin helhet igår. Miyazaki verkar vara en ödmjuk man och jag får intrycket av att det lagts oerhört mycket omsorg i det här spelet för att spelarna ska få en bra upplevelse. Det verkar som att Elden Ring kommer fortsätta vara Souls-svårt men vara mer tillgängligt än deras tidigare spel med mer frihet och valmöjligheter. Tror att det det är ett spel som många som inte är så bekanta med FromSoftware kommer att spela och uppskatta.
Räknas Bloodborne eller Demon’s Souls i frågan, eller är det bara Dark Souls? 😂
Alla räknas in. De är ju Miyazakis barn allihopa.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Alla räknas in. De är ju Miyazakis barn allihopa.
Så sant så, men så som frågan var ställd tänkte jag det var bäst att fråga 😁
Jag har klarat alla spel flera gånger förutom Bloodbrone och Dark soules 3. Och där krävs en förklaring. I Bloodbrone och Dark soules 3 så stannade jag strax innan slut bossen och började spela extra material istället. Som jag sen fastande i på slutbossen/Bloodbrone och någonstans i slutet på det sista dlct till D3. Elden Ring kommer att bli ett spel jag prioriterar över allt annat.
Jag har bara spelat nån ynka timme Dark Souls 1 och gillade en del men var för svårt och för deppigt. Detta blir nog första spelet av denna sort jag tar mig ann ordentligt. Är faktiskt riktigt pepp och då har jag ändå undvikit det mesta material förutom en ynka snutt gameplay men verkar kul.
"Another challenge making an open world game is the tempo and pacing of the player’s progression". Ja, den största baksidan med alla open world-spel. Man blir för kraftfull för snabbt, och tröttnar. Däremot har det varit en annan sak med Soulsborne-spelen för de har inte lidit av det. Och jo, även fast de inte är open world så är de tillräckligt icke-linjära för att man ska kunna utföra drag som skänker gubben en mycket större kraft än vad som var "tänkt". Jag tror det har att göra med att spelen är så pass svåra att man aldrig kan tröttna på att bli OP. Man njuter i fulla drag av att one-shotta fiender och plöja genom bossar, man känner att det "behövs" att vara så OP. Hoppas det blir samma sak här!
Ska jag vara ärlig så, så har jag inte klarat något utsv Dark souls serien. Bara spelat till slutet och börjat om. Code vain där emot har jag kört klart.
"We don't want players to feel like the game is unfairly punishing, but rather that there's a chance to win a difficult encounter and make progress"
Ornstein and Smough entered the chat xD
Den bossfighten är nog min en av mina mest minnesvärda från soulsborn, galet länge jag nötte för att få ner dom. Och glädjen när man äntligen tog dom 🙂
"We don't want players to feel like the game is unfairly punishing, but rather that there's a chance to win a difficult encounter and make progress"
Ornstein and Smough entered the chat xD
Den bossfighten är nog min en av mina mest minnesvärda från soulsborn, galet länge jag nötte för att få ner dom. Och glädjen när man äntligen tog dom 🙂
Oh, Ornstein och Smough!... Sorg, frustration och extrem lycka när man tillslut tog dem.
Oh, Ornstein och Smough!... Sorg, frustration och extrem lycka när man tillslut tog dem.
De var jobbiga, men jag hade ändå ihjäl dem under en timma. De var på det berömda håret. Tyvärr lärde jag mig efteråt att de droppar olika grejer beroende på vem som dör sist. Därför missade jag tyvärr en spännande ring till min ninja.
Sista bossen däremot, innan man hittar hans akilleshäl. Ajajaj. Likadant den där bossen med tre hjärtan!
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Problemet när man går in i Soulsborne-spelen är att man inte kan gå tillbaka till nåt annat. I princip alla andra spel blir tråkiga, oinspirerade och utan utmaning.
Rekommenderar att ta 112% i Hollow Knight om du inte redan gjort det.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Har testat ett par Dark Souls, men tyckte det var svårt och att karaktären kändes för klumpig. Har dock spelat genom Sekiro två gånger!
Jag skulle klassificera Sekiro som det svåraste spelet. Jag har kommit till slutbossen, men inte längre och gav upp på den.
Darksouls är lättare. Demon's Souls är lättast av de alla. Bloodborne är höjdpunkten av alla Souls spel hittills. Att du upplever karaktären som klumpig är för att du ej levlat upp. När man kommit några nivåer högre blir gubben smidig.
Så ska bli oerhört intressant och kul att köra Elden Ring.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Jag skulle klassificera Sekiro som det svåraste spelet. Jag har kommit till slutbossen, men inte längre och gav upp på den.
Darksouls är lättare. Demon's Souls är lättast av de alla. Bloodborne är höjdpunkten av alla Souls spel hittills. Att du upplever karaktären som klumpig är för att du ej levlat upp. När man kommit några nivåer högre blir gubben smidig.
Så ska bli oerhört intressant och kul att köra Elden Ring.
Spännande att du säger det, jag har en vän som kört genom alla Dark Souls och Bloodborne som säger exakt samma sak, han kom till sista bossen sen tog det stopp. Själv tror jag att jag klarade den på femte försöket eller så.
Det jag tycker är lättare med Sekiro är att man inte behöver specca sin karaktär på samma sätt som i Souls, man kan inte riktigt "välja fel" så att säga. När jag spelade Dark Souls så kändes det hela tiden som att jag valt fel när jag uppgraderade min karaktär, och det var därför det gick åt helvete.
Minns när Demon´s Souls släpptes till PS3 och hur det kändes som ett spel helt i min smak. Tyvärr ägde jag endast en Xbox 360 och fick ägna mig åt att spela annat och hålla tummarna för en portning. Åren gick och en dag fick jag se en trailer för Dark Souls (den spirituella uppföljaren till Demon´s Souls), sagt och gjort så köpte jag Dark Souls samma dag som det släpptes.
Det var en spännande och fascinerande start, alla "builds" du kan göra med din karaktär och den brutala svårighetsgraden drog mig genast in i världen. Många timmar senare så var jag framme i Anor Londo och mötte Ornstein and Smough. Efter vad som kändes som ett oändligt antal försök så lyckades jag till slut besegra dem.
Där och då insåg jag att vad jag hade upplevt var något helt unikt. Det här var ett spel som fick mitt vuxna jag att känna mig som ett barn igen. Dark Souls fick mig att hamna i ett lyckorus som jag inte hade upplevt sedan jag spelade Final Fantasy VII och Metal Gear Solid på den gamla PS1.
Efter ett antal timmars utforskande och boss-besegrande står jag där vid slutscenen. En kamp som har tagit många timmar är över och min instinktiva känsla blir att starta igång ett NG+. Enda sedan dem där höstdagarna för elva år sedan så har jag förblivit ett Soulsborne fan.
Nu är det snart dags för Elden Ring och jag ser fram emot vad herr Miyazaki har hittat på den här gången.