Coromon – Ett bra försök

Coromon är ett värdigt försök att leva upp till gigantserien som det lånar av – men når inte riktigt fram.

När jag var liten var Pokémon ett av de få spel jag växte upp med och det var min absoluta favorit. Jag har tappat räkningen på antalet gånger jag spelade igenom Red och Crystal på min trogna gamla Gameboy Color, sittande i otaliga timmar på diverse fotöljer och soffor (man var ju tvungen att ha en lampa i närheten) med ögonen fästa i skärmen, utan att någon gång bli trött på dem. Nuförtiden är det borta sedan länge, Crystal-cartridgen gick sönder och både Gameboy och Pokémon Red gick till äldsta brorsonen som julklapp. Men traditioner och gamla vanor är svåra att förändra, och det där gamla suget efter spelen jag växte upp med har aldrig riktigt försvunnit. Tack och lov finns ju indiesfären, tänkte jag, så jag plockade upp ett par kloner och hittade därigenom Coromon.

I mångt och mycket är Coromon närmast identiskt med sina föregångare. Samma turbaserade sten-sax-påse-strider, samma principer i att fånga monster, samma antal monster i ditt team och i stort sett samma items. Du kommer till ett nytt område, tar dig fram till en stad, fångar nya monster och levlar upp dem innan du tar dig an bossen – samma gamla upplägg, med andra ord. Men det är också det jag ville ha! “Bra artister kopierar, stora artister stjäl”, som man brukar säga, och i Coromons fall har man lyckats sno just den där beroendeframkallande formulan som gjorde Pokémon till den största franchisen i historien. Efter någon timme var jag således fast igen, vandrande genom gräset för att åter igen fånga dem alla.

Hur är det då med huvudfigurerna själva? Med det menar jag naturligtvis Coromonerna, för karaktärerna och storyn är som väntat ganska medelmåttiga. I början av spelet var det också vad jag skulle kallat de titulära monstren. Det finns en viss logik i att spara sina bästa kort till sist, men inledningen av det här spelet är lite tradig och bristen på kreativa kreatur spär på den känslan än mer. Detta inkluderar alla tre alternativ när vi ska välja vår första Coromon, som jag verkligen inte fastnade för och bytte ut så fort jag hade bättre alternativ, något jag aldrig gjort i Pokémon. Som tur är får spelet igång en andra och tredje växel, för designen blir betydligt bättre senare i spelet. I både spelstil och utseende finns det mycket variation att välja mellan och i slutändan hittade jag mitt eget team som jag knöt an till. Måhända att de inte är lika ikoniska som sina inspiratörer, men hur kunde de vara det?

Med allt det sagt finns det också mycket som Coromon gör bättre än sin föregångare, tro det eller ej. Först och främst, UI. Det är svårt att fånga helheten i bilder, men tro mig när jag säger att det här är bland den bästa UI jag sett. Det finns så många detaljer insprängda i spelet för att ge extra information, allting man behöver för att förstå exakt vad som pågår under motorhuven när man gör olika val. Spelet är fullt av smarta lösningar som gör att pillandet man ibland kan fastna i känns väldigt smidigt och lätt att navigera. Det bidrar till känslan av en polerad produkt, något som förstärks av spelets animationer och balans. Det känns helt enkelt som att utvecklarna verkligen vill att vi ska en så bra upplevelse som möjligt, vilket jag tycker är väldigt trevligt.

Något annat som överraskade mig positivt är pusslen och minispelen utanför monstersamlandet. Vissa av dem känns igen från Pokémon, som att knuffa stenar till exempel, men andra är nya och framförallt finns det så många av dem! Att färdas mellan städer kan ibland kännas lite tomt i Pokémon, men i Coromon finns det ofta någonting som hindrar eller lockar och dessutom är kopplat till den omgivande miljön. Tillsammans med en lite högre svårighetsgrad (men inte så hög så att det blir jobbigt) och bossar som både har stil och unika omständigheter, bidrar det till en värld som känns lite mer levande och intressant.

Tyvärr finns det också ett par delar av det här spelet som är sämre. Den första är också lite speciell, för jag kan nog vara i minoritet här: Jag har aldrig gillat shinies, med andra ord sällsynta och färgglada versioner av vanliga monster. Jag tycker att det går emot vad jag gillar med den här sortens spel, att knyta an till mina partymedlemmar genom de erfarenheter man delar genom spelet. Istället blir reflexen att så fort man får en shiny byta ut en av sina partymedlemmar, för det är ju alltid roligare med en mer sällsynt version, eller hur?

Nå, i Pokémon är mitt problem ganska litet, för shinies är såpass sällsynta. I Coromon, däremot, är de en central del i monstersamlandet. Nu kallas systemet för “Potential”, och de mer sällsynta monstren är inte bara mer färgglada, de har också bättre stats. De är vanligare, du kan locka till dig dem men om du vill ha en perfekt version (som har ännu en färgversion) måste du fortfarande leta länge. Jag valde att i mångt och mycket ignorera systemet, men det lämnade ändå en sur smak i munnen för mig.

Sedan finns det butiken. Trots att Coromon inte är F2P finns det en butik med kosmetika, som man kan köpa genom att spela spelet (mycket!) eller som jag förstod det betala med riktiga pengar. Med över 50 timmar i spelet hade jag endast råd med ett av de billigaste paketen. Och jag menar, det suger? Jag önskar verkligen att den inte var där, för den är så oviktig och rudamentär men samtidigt såpass synlig att det är omöjligt att inte lägga märke till den. Om de bara hade skrotat den idén hade det varit mycket lättare att känna mig helhjärtat positiv till spelet i stort. Men nu är bara frågan hur mycket jag behöver dra av på betyget istället.

Coromon är både ett spel som jag skulle velat se mer av och ett spel jag önskade vore bättre. Pokémon är inte en perfekt spelserie och det borde inte vara omöjligt att göra en version som inte bara lever upp till vad som var men också gör det bättre. Coromon är inte riktigt där. Med det sagt är det ändå underhållande och jag kan inte komma undan att de femtiotal timmar jag lade ner försvann ganska fort när jag spelade. Det var en ganska lång stund där jag fick luta mig tillbaka i den gamla vanans dunkuddar, och när jag tänker på det viset är nog Coromon ett rätt bra spel ändå.

Jag tror att skillnaden är att sten-sax-påse-effekten är lite mindre än den är i (de gamla, vet inte hur det är med de nya) Pokémonspelen. Attacker som följer typschemat gör bara 2x skada. Om du är samma level som din motståndare är det därför inte säkert att du oneshottar den, vilket gör att skador från flera strider i rad kan komma ikapp en om man inte har tillräckligt med items. Samma Coromon är inte garanterad att dansa genom hela motståndarlaget, om man inte överlevlat mycket då.

Sedan finns det lite vädereffekter som kan ge vissa monster en fördel, och kan finnas i omgivningen naturligt eller framkallas av Coromonen själv. Bossarna är inte lag som de är i Pokémon, utan stora enskilda titaner (som spelet kallar dem) som har mycket HP och lätt kan ta ett antal smällar av motsatta typen. Sedan händer det en del i dem som jag inte vill spoila

Kan tillägga att spelet inte är särskilt svårt även med dessa förändringar, men det är tillräckligt för att liva upp det lite i alla fall!