Observera: Artikeln innehåller inga större spoilers, men för dig som ännu inte spelat Bioshock Infinite och inte vill veta något om upplevelsen och Columbias byggstenar är det klokt att vänta med läsningen till efteråt.

Orsakssamband mellan parallella dimensioner. Symboliken i att covern av God Only Knows av The Beach Boys börjar med den andra versen. Ett kärleksbrev till kvantfysiken. Dopets sakrament.

#Bioshock Infinite är så symbolmättat att om man får för sig att göra en närstudie kommer anteckningsblocket att vara fullt redan efter första timmen. Men hur står det till med ideologierna i den tematiskt potpurri som #Irrational Games har skapat? Finns det något här av samma kaliber som originalets dekonstruktion av objektivismen?

Ord som väl sammanfattar Raptures ideologi. Och fall.

Först en sammanfattning: Ideologiskt var #Bioshock ett hopkok av idéer som den rysk-amerikanska filosofen Ayn Rand avhandlade i sitt livsverk ”Och Världen Skälvde” (Atlas Shrugged). I sann Randsk anda var Rapture en egennyttans utopi. ”En stad där konstnärer inte skulle frukta censur; där vetenskapsmän inte var bundna till moral och där det storslagna inte hölls tillbaka av det futtiga”, som grundaren Andrew Ryan uttryckte det. Men de högt flygande undervattensdrömmarna gick i kras och i slutändan sänktes Rapture av sin egen gränslöshet – skenande kapitalism och libertarianism. Tänk: ett samhälle byggt på en förvrängd variant av Centerpartiets idéprogram (Minimal stat! Folkstyre!) och du har tagit ett första steg mot Andrew Ryans vision.

Himlens höjder och havets djup

Vid ett första ögonkast framstår Rapture och Columbia som varandras spegelbilder. I båda fallen handlar det om städer som isolerats från omvärlden av karismatiska ledare. Missnöjda med omvärlden har de drivits till att grunda sina egna städer – verkligheter – med allt vad det innebär kulturellt, historiskt och ideologiskt. Men trots att både Andrew Ryan och Columbias grundare Zachary Hale Comstock är högerpopulistister är skillnaden mellan dem som natt och dag; himlens höjder och havets djup.

Där Ryan byggde sin stad på skenande kapitalism är grundstenarna i Comstocks motsvarighet istället jingoismens gren av aggressiv patriotism. Om Ryan var Ayn Rand så är Comstocks en mer rasistisk version av mormonismens grundare Joseph Smith.

Zachary Comstock är Columbias självutnämnde profet.

I likhet med Smith torgför Comstock idén om att amerikanerna är Guds utvalda folk. Medan mormonerna menar att Edens trädgård finns i Missouri, ser Comstock Columbia som ett renrasigt paradis. Och precis som man döps in i den mormonska tron så symboliserar dopet pånyttfödelsen som fullvärdig medborgare i Columbia. I likhet med mormonismen är även Comstocks credo absolut.

I en intervju med Washington Post berättade Ken Levine om spelare som hävdade att det första Bioshock rättfärdigade Ayn Rand, medan andra ansåg att spelet var ett rent karaktärsmord. De öppna tolkningarna var vad som gjorde Bioshock så intressant. Det var ett spel som bjöd in till timslånga diskussioner – exempelvis hur reglerat hade Rapture behövt vara för att Ryans utopi skulle kunna hålla sig flytande? I Columbia är de ideologiska tankeexperimenten mer begränsade, på gränsen till icke-existerande. Samtalet dör i samma stund som förtrycket bakom den utopiska fasaden blir synligt. För ingen, utom möjligen den gravt rasistiska amerikanska extremhögern, kan väl rimligen ha Comstocks segregerade stadsprojekt som en önskedröm.

Olikt Rapture finns det inte några gråzoner i Columbia. Staden är svartvit. Ordagrant. Och istället för att vara ögonöppnande drar man öronen åt sig med varje rasistisk insinuant harang. Vistelsen i Comstocks stad känns som att spendera en afton tillsammans med Tea Party-rörelsens mer främlingsfientliga element. En grupp som precis som invånarna i Columbia dyrkar grundlagsfäderna och älskar att dryfta sig till vad exempelvis Washington och Franklin skulle tycka i sakpolitiska frågor.

Rasismen i Bioshock Infinite är ständigt påtaglig och tydlig.

Inte ens stadens motståndsrörelse, Vox Populi, känns särskilt intressant att grotta ner sig i. Gruppens kommunistiska tankegods, med stänk av anarkismen, känns oförlöst och får aldrig någon riktig bäring. På sin höjd kan man väl se upproret som ett varnande finger om vad som sker om man förtrycker arbetarklassen för hårt.

När eftertexterna rullar är mitt huvud sprängfyllt av frågor. Men till skillnad från originalet rör ingen av dem ideologi. För vad har egentligen Bioshock Infinite att säga oss på det planet? Att rasism, extremism, historierevisionism och exploatering av arbetskraft är fel. Knappast några omskakande aha-upplevelser. I slutändan gör Bioshock Infinite ändå skäl för sitt namn då Irrational Games sparkar in ett oändligt antal öppna dörrar.