Pappas andetag kom i allt kortare stötar, nästan som om han nyss hade gråtit och därför hade lite svårt att ta djupa andetag. Med den skillnaden att det pågick i nästan tre dygn. Jag märkte ingen skillnad från en timma till en annan, däremot från dag till dag.

Andetagen blev kortare, tunnare.

Min pappa, som varit svårt sjuk i två år, låg nu på sin dödsbädd. Han såg så oerhört gammal ut, tunn och bräcklig med läderaktig hud som nästan var genomskinlig. Han som förr brukade trösta mina barn, bära runt dem i famnen och klappa dem på huvudet. Nu var det han som fick ta emot deras klappar; av händer han kanske kände, kanske inte.

Pappa med barnbarnet Cornelia i famnen

Det var dagar som var så speciella. Upplevelsen är så skakande personlig och egen. Det är en av dessa händelser som delar in livet i ett före och efter. Ändå är den ju så satans allmän; alla har redan upplevt eller kommer få uppleva detta. Föräldrar dör. På pappas boende samlas familjer vakande runt dödsbäddar varje månad. Och funnes det något slags lista över hur bra eller dålig den här upplevelsen kan vara, så antar jag att min tillhör de bättre. Pappa hade som sagt varit sjuk länge, läkarna trodde han skulle gå bort redan för ett år sedan. Jag, mina barn och min familj har redan sörjt honom flera gånger om. Och pappa, som till slut inte hade mycket till liv eller kontakt med omvärlden alls, fick somna in lugn, fridfullt och omgiven av sina kära.

Hans sista andetag var som när en liten akvariefisk andas; plopp, plopp...och inget mer. Det var förkrossande ledsamt, men också så smärtsamt vackert och värdigt.

Livet passerar förbi

Jag har skrivit förut om mina besök hos honom, och hur jag så innerligt önskar att det ska finnas spel för mig när jag blir gammal. Inte spel som tränar min hjärna eller stärker min kropp (de får i och för sig också gärna finnas), utan spel jag kan fly in i, spelvärldar jag kan ägna timmar åt, samla saker, bygga saker, vinna saker, känna mig nyttig och ha kontroll över. Spel med styrsystem lämpade för darriga händer, svag syn och långsam reaktionsförmåga.

Men den här gången var det något annat jag önskade mig av spelen.

I en fantasi kan man kanske föreställa sig sittandes timma efter timma, hållandes sin förälders hand medan man vakar. Att man ska kunna sitta där i dagar, tänka på fina minnen och småprata kärleksfullt till sin mamma eller pappa, kanske göra upp saker som behöver göras upp. I verkligheten är man rätt klar med det efter en kvart.

Så man läser en bok eller småpratar med de andra som är rummet. Storebror flyttar jobbet som personalchef till pappas rum, svarar på mail och sms medan han tittar till den döende. Min son spelar Pokémon vid sängens fotända, dottern klappar sin farfars hand medan hon kollar på Vinterstudion. Det gör mamma med, och när personalen kommer in frågar de hur det går för Kalla. Som vilken dag som helst mitt i allt omvälvande.

Ingen vill dö ensam

Och jag tänkte att det var bra, att pappa ville höra röster, vardagliga röster han kände igen runt sig. Ord, vilka som helst, från dem han levt med och hållit kära. Och tv-ljudet, det var ju det mest bekanta av alla. Han älskade ju skidåkning, så varför inte? Han kanske inte var någon stor älskare av amerikansk fotboll, men han visste å andra xidan att en av kommentatorerna hade spelat basket mot mig för länge sedan, så även det gick bra, tänker jag. Han tog nämligen sina sista fiskliknande andetag när San Fransisco 49ers ledde med 3-0 över Seattle Seahawks i första quartern. Strax efter elva i söndagskväll.