Det förekommer en hel del sådana gräsrotsinitiativ idag, allt från Tjejhack och Teklafestivalen till kickstartern Girls’ code camp . Och det finns lärare som Karin Nygårds som å ena sidan fått pris för sitt nytänkande om att införa kodning i skolan, och å andra sidan nästan driver en guerillakamp för saken genom sitt Teacherhack med uppropet ”Hacka läroplanen”.

Hon menar att programmering är något kreativt och därför kul – men också att det faktiskt är ett språk alla behöver kunna. Barn lever ett allt mer digitalt liv och att förstå kodningens grunder ger dem förutsättningar för att ha mer makt över sitt liv där. Precis som de behöver kunna svenska, engelska och så vidare.

Jag tycker det låter rätt sympatiskt – närmast självklart. Det tycker britterna också; från och med det här läsåret ingår det att alla ska barn lära sig programmering i grundskolan. Finland har beslutat att följa efter.

Och i Sverige…känns det som allt bara handlar om betygsystem och Pisaundersökningar. Det verkar råda koncensus över blocken om att allt ska lösas med mer ordning och reda. Eller som statsministern sa när han presenterade sin syn på hur skolans problem skulle fixas här om dagen:

”Generellt sett behöver vi få upp lite mer disciplin och ordning. Det här handlar om vanlig enkel moral. Att jag har rättigheter som jag kan kräva men att jag faktiskt får göra min plikt också. Det är rätt logiskt och enkelt – nu får vi skärpa till oss.”

Rätt långt från lustfyllt lärande – och inte ett ord om programmering (och det här är alltså ingen kritik av enbart Löfvén, han låter som en kopia av en hel rad skolpolitiker från andra partier gjort de senaste åren).

Ändå är Sverige ett av världens ledande it-länder. Investerare kommer hit från hela världen för att leta efter nya svenska it-bolag att stoppa in sina pengar i. På samma sätt kommer spelutvecklare och spelstudior långväga från för att försöka locka till sig svenska talanger och lära sig av det svenska spelundret.

Börjar vi programmera i tidig ålder kan vi kanske bygga The Matrix.

I veckan gick Vita husets före detta spelexpert runt på Gotland Game Conference och bara suckade av avund över vad studenterna där hade åstadkommit. I Malmö mötte jag folk från både Frankrike och England som var här för att försöka locka svenskar till sina studior. Båda letade för övrigt specifikt efter kvinnor. Med måttlig lycka kan tilläggas.

Historiskt finns det saker politikerna gjort för att det det svenska spelundret skulle kunna ske, hemdatorreformen och den snabba utbyggnaden av bredband är de två bästa exemplen. Möjligen är det de enda. För på det hela känns det snarare som om både spel- och it-undren skett trots politiker och den skola de utformat – inte tack vare dem.

"Att spelvärlden nu slutar marginalisera kvinnor inne i spelen kommer spela roll på sikt."

I min bok Ett år med Mojang berättar dåvarande vd:n Carl Manneh om bolagets syn på deras anställdas skolbetyg. De saknade i princip värde vid anställningsintervjuer. Det var nämligen snarare regel att de bästa utvecklarna hade haft svårt i både grundskola och gymnasie, samt gått ut med dåliga betyg (om de alls gått ut). Markus ”Notch” Persson själv snubblade sig genom skolgången.

Utan att gå på djupet i de här frågorna tror jag att vi kan konstatera att den svenska skolan generellt har en ganska lång väg kvar till att den uppmuntrar barnen att lära sig programmering på ett lustfyllt sätt. Då är det rätt övermaga att kräva att Dice, Avalanche, Mojang, Starbreeze, Massive och de andra ska fixa saken.

Nå, nu kanske du tänker att det var ju ett jävla tjat om att locka tjejer till spelbranschen. Well, saken är ju den att hälften av alla som bor i Sverige är just kvinnor. Eftersom ytterst få av dem attraheras av spelutildningarna i dagsläget går spelutvecklarna helt enkelt miste om massa talang. Ungefär hälften av all tillgänglig sådan faktiskt. På lång sikt kan det bli förödande för en så snabbt växande sektor som dataspelsbranschen ändå är.

Men till skillnad mot jämställdhetsfrågan inne i spelvärldarna kan alltså inte branschen lösa de här problemen på egen hand, inte ens om den blir den mest genusmedvetna och HBTQ-certfierade på vår jord. Om spelutbildningarna inte ens har 20 procent tjejer, så är det i princip omöjligt för spelstudiorna att ha mer.

Att spelvärlden nu slutar marginalisera kvinnor inne i spelen kommer spela roll på sikt. Att mobilspelen och casual-spelen lockar många fler kvinnor att spela är också det bra på sikt. Allt sammantaget torde göra att unga tjejer i allt högre grad kommer att känna att spelvärlden tillhör även dem – och antagligen att fler av dem därför även kommer vilja göra spel själva.

Men allt det här behöver en rejäl spark i rumpan av samhället i stort. Så in med programmering i grundskolan, inte bara som ett eget ämne utan ett sätt att jobba med alla ämnen som finns. Kanske skulle vi på samma gång då lösa en hel massa problem – från att locka fler tjejer till spelbranschen till att göra skolan mer attraktiv och lärandet roligare.

Om det sker så få ju åtminstone de svenska spelutbildningarna och spelmakarna en rimlig chans att göra sin del av jobbet.