Premissen för Tokyo Jungle är smått fantastisk. Här spelar för ovanlighetens skull djurriket huvudrollen - i ett utrymt, framtida Tokyo. Efter några generationers överlevnad är vi dock redo att lägga oss för att dö (ut).
När vi provade alfaversionen förra månaden önskade vi en lång rad förändringar. Nu är betan här och vi har blivit bönhörda.
Namco talar knytnävsspråk, igen. Och de inbitna fansen vet precis vad de menar, igen. Nytillkomna spelare lämnas åt sitt öde.
Åtta år efter Source är Valve till sist färdiga med Counter-Strike: Global Offensive. Men det är en ängslig uppföljare vi har att göra med – om det nu ens kan kallas en uppföljare.
Summer of Arcade avslutas med det vackert handmålade och färgsprakande Dust: An Elysian Tail, ett rollspel som skapats av blott en enda person.
Han är här nu, Döden alltså. Han är arg. Han sprider kaos. Och Döden spelar huvudrollen i ett spel, en värld och en historia värd att dö för.
Tonerna ljuder och ger form åt ett finstämt, avskalat plattformsspel. Men är rytmiska Sound Shapes lika bra som det låter?
En feg Wings of Liberty-repris? Glöm det. Den första Starcraft II-expansionen tar den svåra vägen och skakar om oss i fundamenten när vi testar multiplayer.
De två första rymdbesöken lär ha rivit djupa sår i Isaac Clarkes själ. Tredje gången har han en beväpnad hjälpreda, men Dead Space 3 är lika vidrigt obehagligt ändå.
Knytnävar, sprängfullt persongalleri och en rappare med förflutet hos gangsta-nästet Death Row Records. Nästa Tekken tar i från benmärgen – och kan mycket väl bli seriens kronjuvel.