Sedan #Codemasters bröt #Sonys mångåriga formel 1-monopol har Playstation fått samsas med andra plattformar om den åtråvärda högfartsracingen. Först ut var #F1 2009, en plastig parentes till Wii och PSP, och det följdes av två mer seriöst lagda titlar till de kraftfullare formaten. Den senaste utgåvan, #F1 2011, dök upp i september och i dagarna släpps den igen till #Nintendos bärbara konsol 3DS.
3DS-utgåvan överraskar genom att den trots konsolens tekniska begränsningar ändå satsar relativt storskaligt. Samma menyupplägg och musik känns givet, men det förvånar en aning att utvecklarna lyckats klämma in så många valmöjligheter, till exempel bilinställningar, fyra kameravinklar, 3d (fast man kör bättre utan den suddigheten) och fullfjädrade säsonger på 20-talet lopp med både träning och kval. Rastlösa själar går direkt till racen, men de får då sämre startposition och tvingas armbåga sig igenom ett helt fält datorförare.
Till vänster: historiens minsta Ferrari.
Har du förälskat dig i en viss bana kan du välja snabblopp och köra den med önskad bil. Eller så snickrar du en egen säsong och slipper på kuppen snigla dig igenom Monacos vidrigt trånga gator (allvarligt – vad gör den banan i F1-cirkusen?). Du kan också låta spelet slumpa fram ett race, en bil och en förare åt dig – perfekt för snabba racingfixar.
Litet spel, större problem
Så långt allt väl. Men att göra vindsnabb bilkörning hanterbar på det bärbara formatet kräver mer än robust innehåll. För i de här farterna, där skillnaden mellan varvrekord och kolfibervrak mäts i tiondelar av en sekund, betyder en blott 400 pixlar bred skärm problem. Och #Sumo Digital lyckas inte styra undan formathindren, spelupplevelsen haltar i takt med den stundom taffliga bilduppdateringen, 3d:n försämrar skärpan och konsolens knapplayout ger snabbt ömmande fingrar.
Varken den analoga styrspaken eller styrkorset ger den grad av precision som behövs för någorlunda säker framfart, och att komma åt knapparna för farthöjarna KERS och DRS är mer än lovligt äventyrligt i +300 km/h. Samtidigt ska det sägas att styrningen fungerar okej sett till formatets begränsningar. Till skillnad från motståndet.
Tänk inte tanken att krånga dig förbi det här herrskapet med bestraffningarna påslagna.
AI-förarna beter sig som en kollektiv drängfylla, de kränger vilt över vägen och gör alla planer på att köra med flaggor och bestraffningar påslagna närmast meningslösa. Det går liksom inte att köra om 23 bilar som ligger tätt packade mot varandra och vars körbanor definierar begreppet ”oberäknelig”. Jag har kört åtskilliga bilspel i mina dagar och jag är beredd att kora datormotståndet i F1 2011 till ett av de värsta.
Tänker du dig att rejsa utan ai-motstånd, eller om du hittar förare av kött och blod i spelets onlineläge (som under testperioden gapat tomt) kan F1 2012 bjuda ett antal timmars godkänd F1-racing. Underhållningsvärdet när det spelas under rätt förutsättningar ska inte förnekas, och de tekniska tillkortakommandena går att leva med. Men det bärbara formatet ursäktar inte förare som tycks ha dragit i sig segerchampagnen innan de kröp ner i sittbrunnarna.
