Nystarter för klassiska spelserier är ingenting ovanligt i dessa tider, men till skillnad från alla de som fått nya vägar att färdas på kör #Twisted Metal vidare på samma motorväg som resan inleddes på för 17 år sedan. Nu innebär inte detta att David Jaffe och hans #Eat Sleep Play har struntat i att komma med nyheter, snarare att de valt evolution istället för revolution. Du som hoppas på att få ett extremt våldsamt bilactionspel i ett närmast löjligt högt tempo får således precis det du önskar.
”Vehicle combat game” kallas genren som Twisted Metal tillhör och det förklarar det hela alldeles förträffligt. I sin mest avskalade form består det av att ett antal fordon som försöker ta kål på varandra. De har olika egenskaper och slängs in på en ”arena”, vanligen en mindre stad, där de med hjälp av vapen som ligger utspridda på vägarna gör allt för att eliminera varandra.
Klassiskt enkelt fordonsvåld
Just enkelheten har varit en av seriens starkaste sidor, och är det kanske i ännu större utsträckning nu. Du kan hoppa rätt in i hetluften, gasa som en tok och samtidigt försöka träffa dina motståndare. De grundläggande kontrollerna är nämlgen så pass intuitiva att du lär dig dem på ett par minuter. Chansen att det kommer gå bra är visserligen inte så stor men det härliga är att det är kul ändå. När du sedan känner dig redo för nästa steg är det bara att fördjupa dig i de något mer avancerade kontrollerna och finesserna.
Överlevnadsinstinkten kommer tacka dig om du lär dig vad symbolerna i skärmens nederkant fyller för funktion.
Sett till just dessa aspekter har Twisted Metal-serien aldrig varit bättre. Jaffe och hans gäng har på ett beundransvärt sätt tagit den trygga grunden och sedan förfinat, tagit bort och lagt till saker så att det känns modernt. Att presentationen är bättre än någonsin är en självklarhet (även om det inte är något extraordinärt på något sätt) men det är också roligare att spela tack vare en tightare kontroll, roliga arenor, härlig arsenal och bra variation på fordonen. I garaget finns det något för alla: från motorcyklar, sportbilar och långtradare till pansarvagn och helikopter.
Gammalt och nytt för flera spelare
Utöver splitscreen och lan-möjligheter bjuder spelet nu även på ett väl fungerande onlineläge. Här kan du förlora dig i klassiska spelsätt som Deathmatch och Last Man Standing eller ta dig an det betydligt mer strategiska Nuke som har ett minst sagt originellt upplägg. Eller vad sägs om uppgiften att kidnappa det andra lagets ledare, släpa denne till en misilavfyrningsplats där han eller hon ska offras så att du kan skjuta iväg en kärnvapenrobot mot det försvarande laget?
Även om det utan någon som helst tvekan är i flerspelarläget som Twisted Metal visar sig från sin bästa sida har det mer att bjuda på. Det finns nämligen också en hel del att ta sig an också för solospelaren. Till att börja med kan du hoppa in och spöa AI-styrda motståndare men det finns också en kampanj att ta sig igenom. I den får du stifta bekantskap med tre av spelets karaktärer – Sweet Tooth, Mr Grimm och Baby Doll – och leda dem genom den livsfarliga tävlingen som den mäktiga och mystiska Calypso anordnar.
Road rage når en ny nivå.
Förstapriset är vinnarens högsta önskan och genom kampanjen får du, genom retrosmakande mellansekvenser där vanliga skådisar blandas med grafiska effekter, veta huvudpersonernas högst personlinga skäl för att delta. Knappast Oscars-material, men ändå så intressant att det ger mig den motivation som krävs för att ta mig hela vägen in i mål. Själva tävlingen är nämligen inte alltid lika intressant. När den håller sig till de traditionella spelsätten är det okej, men när det slängs in racing och bosstrider kan det bli en aning frustrerande.
Twisted Metal hade varit bäst i genren vad Eat Sleep Play än gjort – så obefintligt är motståndet. Men faktum är att det står sig bra oavsett vad du jämför det med. Visst finns det skavanker som håller det från att börja nosa på toppbetyget, men trots tilkortakommandena bjuder det på underhållning i toppklass. Och det är väl ändå det viktigaste?
