Först föll Europa. De kunde inte stå emot hotet från ovan. Amerika lade locket på, stängde gränserna. Dagstidningar och teve blev en statlig angelägenhet. Befolkningen lugnades med glättig propaganda; USA var starkt, förberett och oslagbart. Detta var innan den 14 augusti 1951, dagen då illusionen sprack i miljontals bitar. Och lika många dog.
Premissen i Resistance-serien lyckas än idag, sex år efter originalet, skaka om mig. Den är udda, svulstig och berör. Men det är inte bara det alternativa 50-talet som gör #Burning Skies högintressant. Bärbara fps är lätträknade, ett bra sådant kan jag inte ens dra mig till minnes. Men Vitans två spakar slår ut väggar, vidgar vyer och får mig för första gången att helhjärtat ta mig an en handhållen shooter i förstaperson. Utan kompromisser. Men räcker det?
FZ kan exklusivt bekräfta att napalmpilar svider. Mycket.
Tom Riley är brandmannen som blir den ofrivillige hjälten. På den amerikanska kontinentens nordöstra kust går han bokstavligt talat genom eld för att rädda sin familj. Kampen mot såväl små som gigantiska aliens går via söndertrasade broar, fallna lägenhetskomplex och övergivna militäranläggningar. Dessa står som tysta, hotfulla kulisser för ett tämligen typiskt fps – men de stannar i minnet tack vare sin bakomliggande historia och sin Vita-vänliga vapenarsenal.
Trots toksnygga filmer som knyter ihop storyn (sällan har så få färger och animationer gett upphov till så starka känslor) är det sällan det känns som att jag är där, i ett inferno av död och på randen till undergången. Framför mig ligger ett halvt dussin banor med korridorer, monster, bossar och scriptade actionsekvenser. Det borde i rimlighetens namn stanna där, vid något banalt och förväntat. Men istället äntrar explosiva pilbågar och målsökande eldkraft, och förutsättningarna ändras.
Från ordinär brandman till superhjälte. Tom Rileys resa är den amerikanska drömmen personifierad.
Den 10-årige pojken i mig älskar att låta vapenarsenalen meja ner det monstruösa motståndet, mycket tack vare att den gör skäl för sitt utomjordiska ursprung. Fingrarna blir snabbt vana med att vandra över touchskärmen för att markera fienderna (och skjuta ihjäl dem med missiler), dra bågsträngen bakåt (och skjuta ihjäl fienderna med napalmpilar), skjuta genom väggar och lobba både vanliga och utomvärdsliga granater med sällan skådad precision.
Det är en Vita-gimmick, inget snack om saken, men den får adrenalinet att pumpa i takt med att alienkropparna slits i stycken. Vilket faktiskt värt en hel del och räddar actionrökaren från "glömskans shooter-korridorer". För jämför vi Burning Skies med fps på stationära konsoler, vilket de dubbla spakarna och den grafiska prestandan uppmanar oss att göra, är det här knappast spelet som får #Sonys ifrågasatta konsol att försätta berg. Däremot är det ofta kalaskul på det där sättet bara röjig action kan vara.
Tacka vapnen för det.
