Det dröjer inte många minuter innan jag fattar tycke för Silas Greaves. En huvudkaraktär direkt stöpt ur den klassiska stereotypmallen för en hårdnackad antihjälte, men hans raspiga röst tilltalar mig. Redan under dessa första minuter står det klart att #Call of Juarez: Gunslinger inte tänker bjuda på rafflande innovationer utan satsar istället alla kort på en habil westernupplevelse utan krusiduller. Det räcker långt - särskilt när konkurrensen är obefintlig.
Det är också tur att Greaves whiskeysmorda stämband kittlar mina örongångar för likt den gamle mannen i Bastion är hans röst en ständig följeslagare. Han återberättar sin hämndresa med inlevelse och reagerar även på saker som spelaren gör. Som när jag “råkar” skjuta några kycklingar och han funderar på det bästa sättet att tillaga dem till middag. Eller kommenterar motståndarnas ringa intelligens, som enligt honom bara vägs upp av deras “till synes oändliga tillgång till ammunition”. Ingen direkt svidande självkritik men en liten vink om att Techland vet precis var de har placerat Gunslinger på prettoskalan.
Dueller återvänder, men går att skippa om du hatar dem
Suktar du efter att återuppleva den vilda västern på ett autentisk och jordnära sätt är detta inget spel för dig. Tänk dig istället ett #Bulletstorm med armfransar och snusnäsdukar runt halsen där du belönas för att sätta skallskott, gärna i slowmotion och poängen två-, tre- och fyrdubblas om du gör allt i rask takt. Fienderna är lika korkade som Greaves påpekar och sitter gärna bakom skydd med ett huvud halvt exponerat, redo ta emot din blytunga hämnd. Annars kan du alltid vänta på att de, helt oblygt, ställer sig upp. Svåra fiender är de som rör lite på huvudet eller har ett grytlock på magen så att de tål ett par till skott.
Sanningen bland klichéerna
Storyn må vara klichétung men det blir också en grej när Greaves skriver in sig själv i historien tillsammans med personer som Billy the Kid, Jesse James och andra välkända skurkar. Han har ofta en lite annorlunda twist på legenderna kring dessa tåg- och bankrånande herrar, inte sällan är han direkt ansvarig för deras öden vilket får hans åhörare att utbrista sin misstro. Som en intressant detalj kan du hitta små “bitar av sanningen” (cowboy-hattar, hästskor) på varje bana, vilka berättar mer om karaktärerna du stöter på. Sanningar som inte alltid stämmer överrens med de legender och filmtolkningar vi matas med i den riktiga världen.
Ett westernspel är inte komplett utan minst ett tågrån
Som många påpekat är Gunslinger inget fullprisspel och har heller inga ambitioner på att vara det. Speltiden är kort, med åtta-nio kapitel på en halvtimme vardera, men det förlängs av ett arkadläge där du kan jaga topplisteplaceringar samt med det populära greppet att låta dig köra om kampanjen med alla införskaffade färdigheter upplåsta och möjlighet till den allra hårdaste svårighetsgraden. Jag är ändå ganska mätt efter första genomspelningen, en känsla som jag kan känna igen från de tidigare Call of Juarez-spelen. De, precis som Gunslinger, bjuder på en intensiv westernupplevelse som tar slut precis när jag börjar tröttna på rullande buskage, cigarrtuggande och dueller i motljus. Sergio Leone ler i sin grav.
