Jag kan ha fel men min känsla är att crossovers är en betydligt större grej för min generation än för andra. I början och mitten av 90-talet var det liksom helt vattentäta skott mellan olika företag och deras varumärken, vilket skapade ett klimat som sällan tillät gästinhopp serier emellan. Idag kan Mario och Sonic splasha runt i en pool tillsammans som om det vore det mest naturliga i världen, men att de ens skulle kunna existera på samma konsol känns fortfarande snurrigt för mig. Murarna har fallit och karaktärer från olika företag, generationer och genrer kan nu samsas i konstellationer som ter sig helt surrealistiska för oss åttiotalister – vilket borde göra oss till den primära målgruppen.
Namco, Sega och Capcom i en vansinnig blandning.
På det här planet har #Capcom och #Namco agerat trendsättare med flera stora samarbetsprojekt bakom sig, bland annat det Japan-exklusiva taktiska rollspelet #Namco x Capcom från 2005 och nu har man gett sig på en uppföljare som dessutom blandat in #Segas mustiga historia i mixen.
Alla (och lite till) ska med
#Project X Zone är fanservice, helt oförskämt och till hundra procent. Spelet i sig är simplifierat för att låta de många – många – olika karaktärerna få skina i rampljuset. Detta sker inom ramen av en story som är i princip omöjlig att få grepp om – "bla bla bla multiversum" – och spelas ut alldeles för många, alldeles för långa dialogscener. Nya karaktärer dyker bokstavligen upp från ingenstans och alla måste givetvis få glänsa i några minuter, men detta mynnar inte ut i något intressant. Spelet är aldrig så självmedvetet eller lekfullt att de gör någon grej av hur de interagerar med varandra, vilket känns som den enda anledningen att ge sig på ett sådant här fåfängt projekt från början.
Du lär känna igen många, men du lär begripa desto mindre.
Det enda som är over-the-top är hur de kvinnliga karaktärerna presenteras, och det är nästan imponerande hur kreativt grisiga man varit i sina ambitioner att maximera fokuset på tits-and-ass. Möjligen är det bara jag, men alla dessa halvnakna kvinnor med bebisröster och bröstfysik som skulle få #Team Ninja att rodna lämnade mig med en dålig smak i munnen.
Spelet i sig är en kombination mellan taktiska rollspel och combo-baserade fighters men lyckas inte med varken eller. Den strategiska biten är så nedskalad och simpel att striderna fort blir tröga. De utspelar sig ofta på helt intetsägande, platta arenor och jag märkte egentligen aldrig någon skillnad på de olika fienderna vad gäller strategi och upplägg.
Spelet mixar rollspel och strategi, men lyckas inte direkt med någon av delarna.
När du väl slåss mot en individuell fiende så zoomar kameran in och du får, genom olika knapptryckningar, välja specifika attacker som ditt team utför. Stora, välanimerade sprites gör det här till spelets presentationsmässiga höjdpunkt, men de olika attackerna är så frenetiska och tempot så uppskruvat att man knappt kan förnimma vad som händer. Ibland kan dessutom ett halvt dussin karaktärer flänga runt samtidigt, vilket känns som att hälla flytande epilepsi rakt på hornhinnan. De bombastiska striderna känns heller knappt interaktiva eftersom din input är så minimal.
Hade det satsat mindre på en tradig story och mer på att putsa till presentationen och faktiskt göra något av sitt digra persongalleri så hade Project X Zone kunnat bli en kul, självmedveten homage till tre legendariska företag. Istället blev det en utdragen, gubbig och förvånansvärt långtråkig uppvisning i hur fanservice inte ska göras.
