Den enda ryska jag kan har jag lärt mig av Ivan Dolvitch. Det är främst ”krascho krascho” (fritt omskrivet från хорошо, хорошо), vilket betyder ungefär ”okej, okej”. Han säger det varje gång man ber honom göra något. Ivan är dock inte min gamla språklärare, utan Jagged Alliance-seriens kanske mest ikoniska karaktär – en stoisk och fåordig legosoldat som ser ut och låter som en karikatyr på en gammal Bond-skurk från kalla kriget-eran.
"Mest känd för att vara helt oduglig"
Nu när vi till slut får ett Jagged Alliance 3 (vilket signalerar att vi med gott samvete kan ignorera trötta låtsasuppföljare som Back in Action, Flashback och Rage) så är så klart Ivan tillbaka igen. Men tyvärr är inte min absoluta favoritkaraktär från serien det – den oefterhärmliga psykopaten Reuban, mest känd för att vara helt oduglig och endast vara utrustad med en klockradio. Ja, och för att ha mördat hela sin familj, förstås.
De är ett tufft gäng, och var och en har förmodligen dödat minst en familjemedlem.
Förskräckligt kul att möta Ivan igen.
Någonstans räknar jag förstås med att i princip alla legosoldater i Jagged Alliance-spelen har mördat i alla fall en av sina familjemedlemmar vid något tillfälle. Det är bara den sortens människor de är. Slutmålen i de här spelen är ofta goda – i första spelet ska man skydda utvinnandet av en växt som kan bota allsköns sjukdomar och i tvåan ska man störta en komiskt elak diktator och i trean är det en blodtörstig krigsherre – men personerna som utför skitgörat är inga nobla duvungar, direkt. De skjuter folk för pengar, helt enkelt, ett mördande som utförs genom turordningsbaserade strider. Utöver det finns även vissa rollspelsinslag där du kan hitta bättre vapen, uppgradera utrustning, prata med folk, få sidouppdrag och hantera resurser, allt med en inramning som ofta skojar med actionklichéer och allsköns stereotyper.
"Osannolikt tråkiga skämt om vodka"
Allt detta är intakt i Jagged Alliance 3, men uppskruvat några snäpp till. Det finns mer att göra, mer att ta hänsyn till, fler sätt att förlora, mer dialog. Det sistnämnda är det enda som entydigt är ett problem. I de gamla spelen handlar det mest om att alla legosoldater har enstaka repliker som befäster den kliché eller stereotyp de representerar. I regel yttrar de sig mest när man anlitar dem, sparkar dem, ger dem en order eller liknande. I trean, däremot, har de fått för sig att de här små kommentarerna och skämten håller för att byggas ut i längre dialoger med NPC:er. Det gör de inte.
Det är mest frustrerande att höra den ryske legosoldaten Igor (Ivans brorson) dra osannolikt tråkiga skämt om vodka gång på gång. Den här sortens retrodoftande lek med genreklichéer funkar bäst i små doser. Riktar man strålkastaren mot dem tappar de snabbt all charm de nu möjligen hade från början och övergår snabbt till att bli enerverande. Utvecklarna påpekar att de bara verkar i samma tradition som de första spelen och att leken med stereotyper ska tas med en nypa salt. Men problemet är inte att de skulle vara ”problematiska”, utan att de mest inte är roliga, bara väldigt tjatiga.
Jag uppskattar dock att de olika legosoldaterna fortfarande har sina favoriter och fiender bland sina kollegor. Om du försöker rekrytera någon samtidigt som du redan anställt deras hatobjekt så kommer de att dels kommentera på det, dels kräva mer pengar. Däremot var kommentarerna fortfarande lite roligare i de äldre spelen. I första spelet, om du har ryssen Ivan i din stab och försöker värva Reuban, så konstaterar han kort: ”You have communist pig on team. I go, I fix problem.” Det räcker så. Det behövs inga ytterligare utläggningar, vi fattar direkt vad Reuban tycker om saken och vad hans lösning på sitt upplevda Ivan-problem är.
Spelmässigt är systemet uppdaterat för att passa lite mer för moderna spelare, samtidigt som jag ändå inte skulle kalla det lättillgängligt. Spelet bjuder på rätt bra motstånd även på normal svårighetsgrad, eftersom varje skada tär på resurserna och gör att tiden springer iväg när folk måste läka hela tiden. Särskilt i början av spelet är du utfattig och har mest råd med ett fåtal ganska klåparaktiga legosoldater. De är inte lika usla som de man oftast får dras med i början på första Jagged Alliance, men motståndet är å andra sidan hårdare här. I alla fall känns det så, eftersom jag har spelat om de första två spelen så pass många gånger att jag lärt mig de spelens knep vid det här laget.
"Tusan, han stoppade skottet med ansiktet!"
"Ingen fara, jag har ett första hjälpen-kit på ryggen."
En stor del av striderna handlar fortfarande om att smyga sig fram och inte bli påkommen med brallorna nere av stora grupper med fiender. Allra bäst är det om man tyst kan sänka i alla fall några fiender innan någon blir misstänksam och larmar resten. Om du bara springer rakt in i hetluften kommer du snart att ha en hel drös döda eller svårt skadade legosoldater och livet kommer bli så mycket svårare. Men när eldstrid väl utbrutit så är det viktigt att hålla sig i skydd så mycket som möjligt, samt helst ha i alla fall ett par karaktärer med prickskyttegevär som kan hålla fienden upptagna medan de med närstridsvapen, hagelgevär och liknande försöker flankera.
"En stor del av striderna handlar fortfarande om att smyga sig fram och inte bli påkommen med brallorna nere"
Varje legosoldat kan även gå upp i nivå, vilket även inbegriper din egen karaktär som du, precis som i tvåan, skapar och som sedan deltar i striderna tillsammans med resten av den brokiga skaran. Så klart gäller det att välja uppgraderingar som stärker deras roll i gruppen. Om de ofta ligger bakom en buske och prickskjuter så är det bra med extra chans på kritisk träff när de siktar extra noga (precis som i de äldre spelen kan man istället för att skjuta fler gånger eller röra sig sikta mer noggrant), och om de är mer av en närstridsinriktad tank är det bra om de har mycket hälsa och diverse bonusar på närstridsattacker.
Det är inte särskilt komplicerat, men det ger ändå lite extra utrymme att forma ditt lag, vilket är välkommet för det dröjer länge innan du har råd att värva de bättre förmågorna. Tidigare nämnda Ivan har gått från ett billigt kap i första spelet till att vara en mer exklusiv expert som kräver att du skaffat dig gott om resurser för att ha råd med, så vill du återstifta bekantskap med honom är det dags att börja spara.
I Jagged Alliance 3 ökar du dina inkomster genom att erövra diamantgruvor. Det är en svår balansgång, för du måste även träna upp en milis som bevakar gruvor och andra viktiga platser så att fienden inte återerövrar dem direkt. Lägg därtill diverse sidouppdrag och specialoperationer du kan utföra och det är svårt att få både pengar och tid att räcka till. Det är i den här strategiska balansakten mellan risktagande och belöningar i både de taktiska striderna och de mer övergripande strategiska elementen som spelet är som bäst.
Tyvärr är det också ganska tungrott, med ett omständligt gränssnitt, ibland ganska tjatiga dialoger, en och annan bugg och någon enstaka krasch. Spelet känns också förvånansvärt tungdrivet med tanke på att det inte är snyggast i stan. Jagged Alliance 3 inte bara retroflirtar, det känns till syvende och sist också aningen gammalt (vilket väl innebär att det flirtar med sig självt, på ett inavlat sätt), på gott och ont.
För den som är helt ny till serien kan nog denna trea kännas lite svårtillgänglig och för gamla fans är det svårt att se att det riktigt kan mäta sig med nostalgin för de första två spelen. JA3 är ojämnt, men det är bättre än tidigare försök att följa upp JA2 och för en ganska specifik grupp spelare är det nog värt en chans. Jag har dock svårt att se att detta kommer att bli den nystart för serien som utvecklarna kanske hoppas på. De gamla legosoldaterna börjar kännas lite gamla och stelbenta vid det här laget. Även om det var trevligt att träffa dem en gång till så kanske de tjänat ihop till pensionen nu, så att de kan sitta på ålderdomshemmet och skryta om vem av dem som är den störste psykopaten.
Fotnot: Spelet släpps den 14 juli, enbart till pc.
