"När jag inte drar på smilbanden skrattar jag rakt ut åt all galenskap"
Under årens lopp har Mario och hans vänner varit med om en hel del konstiga äventyr och upplevelser. Squares (ja, innan Square Enix) samarbete med Nintendo och deras rollspelstolkning av Mario på SNES måste nog ändå var en av de mest otippade. 27 år efter att Super Mario RPG släpptes får vi en remake och jag konstaterar att spelet fortfarande är konstigt, men på det mest fantastiska vis man kan tänka sig.
Super Mario RPG känns både modernt och lite daterat på en och samma gång. Stilen påminner mycket om Squares tidigare japanska rollspel. När inte röster eller detaljerade modeller gick att göra behövde man använda sin kreativietet för att förmedla känslor. Ett sätt var att låta pixelkaraktärerna göra överdrivna rörelser som nästan blir lite slapstick. Detta tar utvecklarna med sig in i remaken och resultatet är fantastiskt. När jag inte drar på smilbanden skrattar jag rakt ut åt all galenskap som händer på skärmen – för galenskap är det på alla plan.
Som vanligt börjar spelet med att Bowser kidnappar Peach. Och Mario, som den hjälte han är, ränner efter. Det är nu saker förändras och vi snabbspolar fram till "slut"-striden med den stora taggiga sköldpaddan. När den är över faller ett stort svärd från himlen och genomborrar Bowsers slott. Ingen vet vad som händer, varken Mario eller Bowser, och detta sätter även tonen på spelet och vad som komma skall. Här finns nämligen inga gränser för galenskap och det leks friskt med både Mario och hans vänner (och fiender), men även med koncept och spelmekanik.
Spelet är relativt linjär men innehåller tonvis med kreativa saker att göra. På ett ställe får jag rejsa Yoshis och på ett annat får jag spela wack-a-mole med Goombas som hoppar upp ur rör. De spelbara karaktärerna är lika kreativa och förutom Peach och Bowser får vi bland annat stifta vänskap med det fluffiga molnet Mellow och dockan Geno. Alla har sina egna attacker och buffar som hjälper laget. Jag kan inte sluta skratta åt att Bowser har en attack där han tar upp Mario och sular in honom i fiendehorden.
Spelet påminner som sagt mycket om Squares SNES-rollspel, men med mer lekfullhet. Det bantar även ner saker och ting så det blir mer snällt för rollspelsnoobs. Det är inte lika öppet som, låt säga Final Fantasy VI, striderna är mer rudimentära och över lag är spelet enklare än andra Square Enix-spel. Nu låter detta kansker som kritik, men personligen tycker jag det följer den mer lekfulla formen som Nintendo kör med. Mixen funkar fantastiskt bra och jag önskar och hoppas på att vi någon gång får en riktig uppföljare. (Inget ont om Paper Mario eller Mario & Luigi.)
Striderna är grunden till det vi fick i andra Mario-rollspel och är en blandning av det omgångsbaserade ATB-systemet (Active Time Battle) Square Enix körde med tidigare och ett mer aktivt spelande. När jag attackerar kan jag tajma knapptryck som i rätt ögonblick kan fördubbla skadan. Detsamma gäller försvaret där tajming kan nolla skadan jag tar. Detta är ett smart sätt att hela tiden låta mig vara aktiv i striderna som annars kan bli lite mer observerande när det är turordningsbaserade strider. I denna version är spelet också mer förlåtande där ett exakt knapptryck ger dubbla skadan, medan ett mindre exakt kan ge lite extra skada – i stället för ingen alls. Annars fungerar systemet som i andra rollspel. Karaktärerna levlar och får nya förmågor. Utrustning ska förstås också hittas och här kan det vara allt från sköldpaddsskal till stora hammare (allt förstås i Super Mario-stil).
Perspektivet är vackert men inte alltid din vän i plattformsmoment.
Mamma mia!
Mario simmar i kloakvatten, som han gör.
Peach, lite kortare i rocken än vad vi är vana vid.
Tur, ordning och tajming är stridernas melodi.
Mallows självförtroende är till en början obefintligt.
Inte ditt vanliga Mario-spel.
Super Mario RPG är lika charmigt nu som det var 1996 och är också i princip identiskt med originalet förutom den grafiska uppdateringen. Ett fantastiskt äventyr där vi fick se Nintendo och Squaresoft från sina respektive bästa kreativa sidor, och det håller som skrivet fortfarande väldigt bra idag. Trots allt tid som passerat sedan originalet sitter både humorn och stilen fortfarande klockrent och Super Mario PRG visar att det är en tidslös klassiker. Musiken är även den otrolig och det går dessutom att ändra mellan de nya och gamla versionerna av låtarna. Något som verkligen tilltalar mitt retrohjärta. Det enda jag kan kritisera är perspektivet i spelet och plattformsdelarna. På grund av att att man ser allt snett uppifrån gör det saker ibland väldigt svåra när det gäller hoppen – faktiskt frustrerande svårt emellanåt.
"Lika charmigt nu som det var 1996"
Nostalgi kan vara farligt och jag var genuint orolig över om Super Mario RPG skulle ha klarat att stå emot tidens tand. Men med facit hand kan jag säga att jag är otroligt glad över att ha fått återvända till den här galna världen. Äventyret har bjudits på nostalgi, retro-påskägg och en massa skratt. För mig är Super Mario RPG väl spenderade 12 timmar och ett spel som både rollspelsfantaster och Mario-fantaster borde titta närmare på.
Spring och köp nu!
