Recension – Splinter Cell: Chaos Theory

I november 2002 släpptes Splinter Cell till Xboxen och ett par månader senare dök det upp på PC. Spelet lånade en mängd olika element från spel som Thief- och Metal Gear Solid-serierna och blev genast en succé. Mikael Rönde här på FZ gav det en stabil fyra och en halv poäng av fem möjliga. Ungefär ett år senare släpptes uppföljaren, Pandora Tomorrow. Spelet hade allt som originalet hade plus ett nytt flerspelarläge vilket gjorde att spelupplevelsen blev ett kul alternativ till det linjära enspelarläget. Trots att det var en uppföljare kändes det dock mer som ett tillägg.

Med lärda läxor från de förra Splinter Cell-spelen i bakhuvudet släpper nu Ubi Soft Montreal den tredje upplagan med den smygande Sam Fisher i huvudrollen. Denna gång bär denna utgåva av serien Chaos Theory som andranamn. Nyheterna är många, bland annat en ny grafikmotor och co-op. För en gångs skull verkar det som om spelutvecklarna äntligen lyssnat på oss konsumenter som i åratal skrikit efter mer co-op åt folket. Förutom de tidigare nämnda nyheterna har Sam Fisher blivit våldsammare och bär nu en kniv som kan användas till att hugga hål i väggar, sticka hål i bensintankar och naturligtvis tysta skurkar. En annat välkommet tillskott är en hagelbrakartillsats till Fishers SC-20K.

Trots att Chaos Theory är så linjärt det kan bli känns det aldrig riktigt linjärt med alla spelstilar som kan användas för att lösa de olika uppgifterna. Den tålmodige kan lugnt och stilla smyga sig förbi fiender medan den mer fartfyllde kan skjuta sig igenom spelet. Ibland har man dock ingen valmöjlighet i uppdragets genomförande men till skillnad från de tidigare spelen i serien är valen betydligt fler och banorna mer öppna. Men i grund och botten är det samma gamla visa som gäller, det vill säga att ta sig an problem och fiender i skydd av mörker och med högteknologiska manicker.

Trots att den kanske största nyheten är co-op har inte enspelarläget drabbats. De till antal blyga tio banor som finns till förfogande är enorma och uppbyggda på så sätt att det finns multipla sätt att lösa de olika problemen som banorna bjuder på. Dörrar kan nu öppnas sakta eller sparkas in så den ovetande stackare som står bakom åker i golvet. Fisher har även lärt sig ett par nya trick, bland så kan man nu knäcka nacken av en intet ont anande fiende genom att hoppa ner på honom. Dessutom kan hans kniv användas för att bryta sönder låset på låsta dörrar.

Den nya grafik- och fysikmotorn är den välbekanta och beprövade Unreal Tournament 2004-motorn vilket innebär att grafiken knappast går av för hackor. I högsta upplösning med anti-aliasing påslaget är spelet bland det snyggaste på marknaden idag. Skuggor, rök, ljus och vatten är bland det snyggaste jag skådat sedan Far Cry. Allt det vackra kräver naturligtvis en rejäl dator. Min dator som ligger någonstans i mellanklassen har inga som helst problem att köra i 1280 x 1024 med 2 gångers anti-aliasing och anisotropic filtering påslaget. Tungt blir det däremot om man maxar ut detaljrikedomen för skuggorna. Men i största allmänhet flyter spelet på alldeles utmärkt.

Animationer och rörelser är precis som i föregångarna välpolerade, mjuka och fina. Musiken är producerad av det brasilianska geniet Amon Tobin. Av tidigare erfarenhet vet jag att hans musik sällan gör någon besviken, så är även fallet den här gången. Hans mix av jazz och funk gör atmosfären nästan filmisk. Spelmusik blir inte bättre än så är.

Splinter Cell: Chaos Theory skeppas med kopieringsskyddet Starforce 3 vilket inneburit en del problem för användare med vissa DVD-läsare. Jag har turligt nog klarat mig från problem med min Asus DRW-1608P.

Co-op-läget är som sagt den riktigt stora nyheten i Chaos Theory. Båda datorer i nätverket arbetar i samma takt så spelet inte blir osynkat vilket innebär att båda spelare kommer att ha samma FPS oberoende hur snabba de båda datorerna är. När jag testade flerspelarläget fungerade det alldeles utmärkt. Har dock haft lite problem med att ansluta ibland. Nätkoden verkar lite halvbuggig men när den fungerade var det en fröjd att spela. Genom att samarbeta med andra spelare kan man ta sig till ställen dit man vanligtvis inte skulle nå. Man kan bland annat stå på den andre spelarens axlar och hissa ner honom med rep. Efter ett par sessioner online har jag märkt att co-op-läget är det absolut roligaste med detta spel. Enspelarläget har visserligen sin charm men som alltid blir det roligare ju fler man är.

Blanda den bästa enspelarupplevelsen på väldigt länge med ett lysande co-op-läge och du har Splinter Cell: Chaos Theory. Dessutom är spelet bland det snyggaste för tillfället. Kontrollerna är relativt enkla att lära sig och spelet kan bli rejält svårt om man inte väljer att spara efter varje dödad fiende. De tio banor som är inkluderade kan spelas igenom på ungefär 10-15 timmars effektivt spelande. Vore det inte för den halvbuggiga nätkoden och rätt korta speltiden hade detta spel fått en klockren femma av mig men jag tycker att spelet absolut förtjänar fyra och en halv i betyg.