Jag är inte spelaren som slänger mig över varenda japanskt actionrollspel med saliven skvättande från mungiporna. Jag spelade #Final Fantasy VII tills jag kräktes på att bli slumpmässigt antastad i öknen och jag grät inte när den där bruden dog. Att #Nier hamnade på mitt bord kan därför tyckas märkligt men det var mitt eget val. Jag kan inte längre försumma en hel genre av spel så när skivan slank in i Sonys spelmaskin var jag faktiskt förväntansfull. Jag såg fram emot pretentiösa dialoger, högtravande krigare och bossfajter modell XXL.
Den regionala säljtouchen
Spelet produceras av välkända #Square Enix som de senaste åren lagt allt mer energi på den västerländska marknaden. Nier utvecklas därför i två versioner, Gestalt och Replicant, vilka är i stort sett likadana förutom att huvudkaraktären är barbröstad, mer muskulös och har ett mer grovhugget anlete i den förstnämnda exportversionen. För det är ju sånt vi vill ha. Relationen till Yonah, flickan vi ska rädda från en aggressiv sjukdom, är också justerad för vår "smak". I Gestalt är hon vår dotter, i Replicant en syster. Jag skulle vilja se deras kalkyl på hur många fler exemplar de räknar med att detta säljer.
Vi västerlänningar gillar när huvudkaraktärer ser ut som lik.
Nier inleds i ett snötäckt industriområde där Gunnar, som jag döpt mig själv till, försöker hitta lite mat till Yonah som ligger utslagen i en övergiven butik. Det dröjer inte länge innan vi attackeras av drivor med skugglika figurer och med ett järnrör gör jag allt för att försvara min dotter (eller syster, om du är japan). Inom fem minuter har jag nått nivå 30, sparkat bossrumpa och lärt mig ett par nya trollformler. Gott så. Ytterligare fem minuter senare har cirka 1500 år passerat och jag befinner mig i en liten stad med fantasysmak. Okej. Åtta timmar framåt i tiden jag inte fått en minsta förklaring till inledningen och heller inte nog karaktärsutveckling för att orka bry mig om hur det slutar. Kjoltyget kan lika gärna dö om du frågar mig.
Slå på händerna, repetera, slå på händerna, repetera, slå på händerna...
Den första tiden i Nier känns mestadels som en tafflig Zelda-tolkning, kryddat med det tråkigaste från onlinerollspel. Jag springer ärenden åt folk i byn, slår ihjäl boskap på en äng i hopp om att deras lik ska ge mig tio bitar kött och inte värdelös ull. Fram och tillbaka springer jag mellan uppdragsgivare, äng, uppdragsgivare, äng, samtidigt som Gunnar tjatar om att han måste rädda sin dotter. Till en början kunde jag känna en gnutta sympati med honom men det var bara för att min egen son var rejält magsjuk under tiden. I takt med att han piggnade på sig försvann också min känslomässiga investering i persongalleriet.
Knappt godkänt
Jag är dock inte den som behöver den djupaste av förklaringar till varför världen måste räddas, men då måste det finnas andra beståndsdelar som väger upp och Nier faller platt på de flesta områden. Striderna blir aldrig mycket mer än knapphamrande utan finess, grafiken är lika detaljlös som oinspirerad och animationerna hör hemma på förra generationens konsoler. Den enda gången jag kan nicka erkännande är när utvecklaren #Cavia leker med kameravinkeln och bjuder på sidoställt plattformsskuttande och isometriskt pusslande. Det räcker inte i min bok.
Jag håller inte med.
Efter att ha slutat med #World of Warcraft lovade jag mig själv att aldrig mer ha tråkigt i ett spel för att kunna få roligt senare. Åtta timmar in i Nier låter jag därför en game over-skärm bli mitt farväl till spelet som aldrig lyfte, aldrig blev intressant och aldrig underhöll. Min tid är för värdefull för sånt slöseri.
