#Test Drive Unlimited 2 börjar inte bra. Jag tvingas genomlida en evighetslång partyscen där uttryckslösa The Sims-kloner ”festar” på en balkong, innan jag får köra lite Ferrari en stund och slutligen vaknar jag upp till det verkliga livet. Jag är ingen jetsettande super-racingförare. Jag är bara en nolla som parkerar bilar för att få ekonomin att gå ihop. Märkligt nog verkar jag vara hemlös också, eftersom nästan det första som händer därefter är att någon ger mig en husvagn som till 50% består av en gigantisk garderob och som helt verkar sakna toalett.
Jag får en bil, ett race jag måste vinna och släpps sedan lös i en gigantisk värld. Hela Ibiza ligger för mina fötter. Eller däck, snarare. Och redan från början kan jag om jag vill utforska hela ön via dess vidsträckta vägnät. Längs vägen hittar jag hårfrisörer, bilaffärer, biltvättar och plastikkirurger (!) och får en massa erfarenhetspoäng för mitt utforskande. Om jag ska beskriva det här spelet med ett enda ord så är det ordet ”frihet”. Fast när jag sitter fast i långa in- och utzoomningar av kartan eller scener med opersonliga skyltdockor som pratar bil-nonsens är det inte lika kul.
Ibiza: i verkligheten fullt av fulla britter, i spelet fullt av stela skyltdockor.
Du kan utforska hela ön (förra spelets Oahu blir också tillgängligt efter ett tag) och hittar ständigt nya saker att göra. Det största smolket i glädjebägaren är egentligen bilfysiken. Det här är definitivt inte en seriös racingsimulator, så den som väntat sig Forza-fysik kan stoppa ner plånboken igen. Bilarna är utan undantag lätta och lite understyrda, även om de känns väldigt olika. Kontrollen ger också ofta en ”ketchupeffekt” som gör det svårt att få precision i styrningen. Och om spelar på PC: skaffa en bra gamepad eller ratt. TDU2 är ospelbart med mus och tangentbord.
Jag blir inte riktigt kompis med körkänslan medan jag spelar men har ändå rätt kul när jag utforskar ön i jakt på nya bilbutiker och uppdrag. Är man obotlig samlare så är man. Och du kan till och med hitta vrakdelar att samla – hittar du alla så får du en ny bil. Glöm bara inte att direkt ställa ner förarhjälpen till ”sport” eller ”hardcore”. Normalläget får alla bilar att kännas som tungrodda radiobilar och gör garanterat ingen glad.
I stekarlivets framkant
Motorcyklarna från det första spelet är som tur är borttagna. Nu slipper du känna dig som om du sitter på en pinne som svajar från ena vägrenen till den andra. Istället för du köra offroad i diverse rallybilar och SUV:ar. Efter att ha åkt omkring på lite grusvägar var jag inte särskilt peppad på att prova på racingskolans andra del: offroad-körkortet. Men till min förvåning upptäckte jag att det var riktigt kul att sladda omkring på blöta grusvägar så länge man har rätt bil. Grusvägarna är märkligt platta och totalt ospännande, men de dedikerade racingbanorna för offroadbilar är desto roligare.
Buggarna som plågade det första spelet är till viss del kvar här också. Jag möts ofta av ett ”TDU servers not available” när jag ska spela multiplayer-race och ibland hackar hela världen till någon sekund innan allt återgår till det normala. När det är maximala åtta andra spelare i närheten är också frameraten alltför låg på Xbox 360. Som tur är kan du stänga av den funktionen så slipper du idioter som försöker utmana dig på meningslösa race från A till B, eller bara krascha in i din bil för att jäklas.
Offroad är mycket, mycket roligare än segstyrda motorcyklar.
Onlinefunktionerna är dock, när de fungerar, imponerande kompletta. Det är enkelt att gå med i en racingklubb med några polare eller bara köra spelarskapade race för pengar eller äran. När du tröttnat på att utforska Ibiza kan du hitta mängder av spelglädje i att försöka spöa folk från hela världen. Att hänga i klubbhuset med stela Sims-kopiorna är ingen höjdare, men bilkörandet funkar bra om man tar det för vad det är.
Test Drive Unlimited 2 är egentligen inte ett bilspel. Det är ett spel om ett liv i stekarvärldens framkant. Du samlar på dig lyxvillor och bilar som medelsvensson skulle få spara ett år för att ens kunna byta däck på. Sedan kör du runt på en tämligen väl återskapad ö, rullar ner rutan, drar upp stereon och bara njuter av att utforska och samla saker. Det är när man glömmer racingen som spelet faktiskt fungerar, hur bakvänt det än kan låta.
