Ett förlorat och ett nytt liv

Trots att jag nu ligger på en madrass i föräldrahemmet och skriver det här blogginlägget som det sista jag gör innan jag somnar så har jag nog inte riktigt landat efter en dag som varit en rejäl känslomässig berg och dalbana. Egentligen så började det redan igår då jag hälsade på min morfar på hemmet där han bodde för sista gången. Jag visste att det var sista gången jag skulle se honom vid livet och jag var det sista barnbarnet som var där för att säga farväl. Hade ingen aning om hur jag skulle reagera eller agera när jag väl var där, för även om jag förlorat både min farfar och farmor för inte alls så länge sen så fick jag inte möjligheten att träffa dem i det här stadiet.

Nu låg ju morfar verkligen inför döden och även om det var jobbigt att se honom ligga där utan en tillstymmelse av den kraft som jag minns honom ha när han hjälpte min pappa att bygga ut huset eller när han klättrade upp i träd för att fälla dem så är jag glad att jag gjorde det. Jag talade inte med honom eftersom han inte vara kontaktbar. Mamma sa att han hörde vad man sa och han reagerade ju när man talade, men av någon anledning så kunde jag inte förmå mig att prata och det var ingenting som jag ville tvinga fram heller bara för att man ska göra det. Om det är någon gång man ska vara sann så är det väl i en sån här situation. Så jag satt där och höll hans hand och bara tänkte och mindes. Tittade mig runtomkring i rummet och såg bilder från förr. På hans syskon, på min familj, på mina kusiner, på mamma och min morbror när de var små, etc etc. Vet inte riktigt hur länge jag satt där riktigt och det kändes säkert betydligt längre än vad det verkligen var, men även om jag inte sa ett ord så fick jag ändå säga det jag ville...

Redan då var det således många tankar som vandrade runt kors och tvärs i huvet och det blev ju inte direkt mindre att tänka på när jag samtidigt fick höra att min bror och hans sambo åkt till BB för att föda deras första barn. Det skulle ju faktiskt kunna bli som så att det barnet skulle födas samma dag som min morfar gick bort och som av en händelse blev det också så och nästan på samma klockslag också.

Detta skedde runt 01:00 inatt, men jag fick inte reda på det förrän 06:30 i morse då jag var på väg till gymmet för ett gympapass och min mamma ringde för att berätta den tråkiga och den roliga nyheten. Redan där kändes det lite konstigt för det kändes svårt att vara ledsen och glad på samma gång och när jag försökte vara endera så gick det inte. Det var som att när jag sörjde morfar så tog det inte lång tid förrän jag fick bilder av William i huvudet och då var det ju svårt att vara ledsen och vice versa. Vet inte om man ska vara glad eller ledsen och då får man nästan dåligt samvete över att man inte känner starkare åt något håll. Svårt att förklara, men det är en rätt udda situation. Eller ja det är i varje fall en situation som jag aldrig upplevt förut.

Så nu kommer det väl vara såhär ett tag också. Imorgon ska vi träffa min morbrors familj här och då kommer ju morfar vara närvarande i tankarna och i samtalen. Edward och Caroline kommer ju inte heller kunna vara med eftersom de är kvar på BB. Så får se hur det känns då. Den känslomässiga konflikten är nog kvar då, men det kommer nog vara ett bra tillfälle att ta sig igenom det så att säga. Mamma skrev i ett SMS att istället för att bara tänka på att han är död ska man tacka livet för att han har fått leva. Och leva fick han ju göra i en herrans massa år, 96 sånär som på två dagar, så det finns ju en hel del liv att tacka för där.

Hmm... lär bli en hel del klurande på det här ändå... men nu är det nog bäst att försöka somna och låta känslorna vila litegranna inför morgondagen då de lär komma tillbaka... ska vara bra med sömn ibland har jag hört

#blogg