Heart in the machine.
Min bil är efter min dator en utan mina käraste ägodelar. Inte på grund utav någon djupt liggande kugghjuls-fetich som får mig att befläcka mina vältvättade händer bland dom olje indränkta labyrinterna som utgör den drivande delen i denna fantastiska maskin eller tvingar iväg mig på ”Bil träffar” där jag får flumma runt och betraktar andras bilar av samma märke, inte alls. Anledningen till min mekaniskt placerade kärlek är istället friheten som min gamla golf erbjuder. Jag kan (eller tja, kunde) brumma iväg till flickvännen och brumma tillbaks precis när jag ville. Ta en ”Road Trip” när jag ville bort från vardagen, åka till morsan när hon behövde sällskap och åka tillbaks när allt hennes prat blev lite för mycket. Allt detta och mer med en förhållandevis billig bensin kostnad.
Fick därför hjärtat lite i halsgropen när jag besiktade bilen för ett par veckor sedan och fick reda på att; framvagns ramen hade ätits igenom av rost, avgasröret var i princip av-rostat och broms-röret kunde sluta fungera när som helst. Detta i kombination med att jag fick genomföra reparationer på andra delar förra året ledde mig till en ganska ledsam slutsats: Bilen är knappt värd alla dessa reparationer längre och det är nog snart dags att låta min lilla blå påbörja vandringen till dom snälla jakt markerna. Denna insikt var nästan lite traumatisk. Tänk bara på alla minnen jag har pga min söta folkvagn: Gången jag fick sova i baksätet efter en lång dag på Metaltown. Eller alla resor från våran lilla små-stad till Göteborg och Sf-bokhandeln. Eller den gången vi fick koppla bilbatteriet till Andreas Boom-box för att få igång fest musiken igen. Sådär höll det på i en timme tills den rationella delen av min hjärna tycktes krossa allt mitt sentimentala dravel med en hammare av ilsken logik:
A. Bilen är gammal. Allting dör.
B. Minnena kommer inte från bilen. Det är dina egna upplevelser du minns, inte bilens.
C.SLUTA PROJICERA PERSONLIGHET PÅ EN HÖG AV METALL VARS NÄRMSTA FÖRSÖK TILL SJÄLVMEDVETANDE ÄR ”CHECK ENGINE” LAMPAN!!
Men hur som helst är det lite tufft hur vi har kapaciteten att nästan sympatisera med våra ägodelar. Men det kanske bara är jag. Är trots allt ganska sentimental.
Poängen är i alla fall att efter en massa försiktigt amatör svetsande och 6000 spänn i reparations kostnader är bilen laglig igen. Och jag tänker fanimig köra den bilen tills den är en hög av glorifierad rost med hjul, så det så!
(Ursäkta eventuella stavfel eller grammatiska snedsteg.)
Peace!