"Även om 2012 var ett år rekordfullt av personliga besvikelser levererade det också ett par av mitt livs största spelupplevelser" – Victor Leijonhufvud
Även om 2012 var ett år rekordfullt av personliga besvikelser – spel jag satt min tilltro till, som #Max Payne 3, #Resident Evil 6, #Uncharted för Vita och #I Am Alive visade sig vara sandstormar av grusad potential – levererade det också ett par av mitt livs största spelupplevelser. Upplösningen för #Biowares överdrivet rosade Mass Effect-följetong lyfte och skapade en undergångsstämning så tät att man själv drabbades av den bortom spelet, långt efter det att Clint Mansells rörande melankoliska temamusik hade klingat ut. I veckor upplevde jag en förändring i förhållningssätt till världen. Den intensiva långhelgen med #Mass Effect 3 hade påverkat mig djupt – trots att jag, och många med mig, lika mycket kände en frustration över hur maktlös man visade sig vara i slutet, och hur lite valen man gjort spelade roll. Kanske var dock maktlösheten i det oundvikliga en viktig insikt; att man inte kan styra över allt här i livet.
[video=10841]
Den Pretentiösa Spelskribentens Val, skulle säkert många hävda. Ändå är #Journey som spel det motsatta: ett spel som varsamt sveper en med i nyfikenheten och upptäckarglädjen, som får en att känna sig som ett naivt litet barn på nytt, och som visar att enkelheten kan vara vackrast av allt. En stillsam kväll med Journey – som enligt mig ska upplevas i en sittning – kommer, om du tillåter det, att förändra din syn på spel, och definitionen av dem. Berget du ska bege dig mot i fjärran, är i själva verket dina vidgade vyer.
[video=11065]
När det såg som mörkast ut för PlayStation Vita kom räddningen från ett oväntat håll. Det experimentella och synnerligen japanska äventyrsspelet #Gravity Rush vände bokstavligen upp och ner på min definition av tredjepersonsaction och plattformande, och spräckte de widescreen-inrutade barriärerna för vad som var möjligt – på ett format som hade allt att bevisa. Tjusningen med Gravity Rush var hur det genom att låta mig släppa greppet om gravitationen och det horisontella, utan att någonsin begära att jag därmed släppte kontrollen, lät mig inse att man faktiskt själv kan styra vad som annars brukar vara Quick Time Events eller spektakulära mellansekvenser, och att de efter förvånansvärt lite övning kan se minst lika snygga ut när man spelar dem fritt.
[video=11805]
