Outriders

På ytan finns inte mycket nytt i Outriders. Och gräver man lite under den där ytan så märker man att…nej, här finns verkligen inget nytt alls. Men så länge ett spel görs rätt så behöver det inte stå på barrikaderna och revolutionera spelmediet. Kruxet med Outriders är att det både gör en hel del saker väldigt rätt och annat väldigt fel.

Ful är du men mig skrämmer du inte, som farmor alltid sa

"ständigt med glimten i det hypergrabbiga ögat"

People Can Fly är måhända inte den allra jämnaste utvecklaren i världen, men jag kommer aldrig sluta hävda att Bulletstorm var ett underskattat och väldigt underhållande actionspel, som förtjänade att bli större än det var. Det balanserade hela tiden, högst medvetet, på löjets gräns – ständigt med glimten i det hypergrabbiga ögat, med sin mix av övervåld och humor. Outriders är i mångt och mycket mer av den varan, trots studions uttalade vilja att skriva en mer seriös berättelse. Visst är det en mörkare ton än i Bulletstorm, med färre skämt, men världsbygget är liknande och glimten i ögat finns fortfarande där under alla bistra miner och sargade kroppar. Eller så är det bara jag som inte kan ta narrativet på det allvar det vill bli taget. Oavsett vilket så roar det mig.

I Outriders spelar du som en av de titulära pionjärerna i en specialstyrka, som lämnar vår döende planet för att utforska en ny värld och skapa en ny framtid för mänskligheten där. Men en mystisk storm utplånar snabbt de planerna, och det dröjer inte länge förrän livet på den nya planeten blir ännu värre än det på den jord de lämnade. Efter en kort introsekvens vaknar du upp med nya, oanade krafter och ger dig ut för att försöka lösa planetens mysterier – samt dräpa drivor och åter drivor av fiender. Gärna med de saftigaste huvudskotten jag sett i ett spel på väldigt länge. Bara ljudeffekterna när huvudena poppar av i enorma blodfontäner är närmast obscena. Men de är också väldigt, väldigt rätt.

LIIIINGOOONSYYYYLT!

Skjutandet verkar till en början ganska gammaldags och lite väl mycket i Gears of Wars-stilen (vilket vore logiskt, med tanke på att People Can Fly utvecklade Gears-spelet Judgment). Med andra ord dräller det av midjehöga skydd som du kan sitta och trycka bakom. Lite beroende på vilken av de fyra klasserna du väljer, visar det sig dock snart att striderna absolut har mer att bjuda på än en simpel upprepning av Gears-receptet.

"fienderna dör på väldigt blodiga sätt i slow motion"

Jag har spelat mest som trickster-klassen, som påminner lite om vanguard i Mass Effect. Med andra ord handlar det som att rusa in i stridens hetta, göra så mycket skada som möjligt innan man retirerar, laddar om och rusa ut igen. Du har också tillgång till kraftfulla närstridsattacker och en extremt fräsig tidsstopparbubbla. Inuti den bubblan rör sig fiendeskotten väldigt långsamt, och fienderna dör på väldigt blodiga sätt i slow motion. Jag tröttnar aldrig på att kuta in, sakta ner tiden och göra slut på en handfull fiender i några snabba attacker, för att sedan se dem sakta falla isär i atomer.

RPG-spelares Rorschach-test

De andra klasserna är en prickskytt som kan frysa fiender och hela kamrater, en tank som tål en satans massa stryk, och en galen pyroman-klass som gillar att tända eld på allt och alla. Alla läker sig också på olika sätt. Trickstern får tillbaka hälsa genom att döda fiender i närstrid, vilket gör att du måste spela aggressivt och ta risker hela tiden.

Pyromancern å sin sida får tillbaka hälsa genom att döda fiender som brinner. I takt med att du går upp i nivå låser du upp nya förmågor, och färdighetsträdet bjuder på möjligheter att bygga mer specialiserade karaktärer, eller kanske satsa på något mer balanserat. Om du vill satsa fullt ut på vapenskada så kan du göra det, om du vill fokusera på hög hälsa så går det också fint. Det här gör också att det är betydligt roligare att spela flera (upp till tre personer samtidigt i co-op), då de olika klasserna kompletterar och stärker varandra på olika sätt. Jag har spelat majoriteten av tiden i co-op, och det är oändligt mycket roligare än att spela ensam.

Bosse bragde Qvintus om livet

Allt detta låter ju bra, och det är det också. För det mesta uppskattar jag verkligen Outriders enkla, rättframma action, trots att spelet som sagt inte direkt erbjuder några större överraskningar. Men här finns också en del rejäla skavanker som drar ner helhetsintrycket. Rent spelmässigt kan det bli lite repetitivt. Det är en lootershooter med smala korridorer fram till större stridsarenor, där du hela tiden söker efter vapen och utrustning med högre siffror. Gillar man detta, som jag gör, så är det inget större problem att man i stort sett gör samma sak hela tiden. Det är så genren funkar, och jag kan faktiskt uppskatta att man slipper en stor öppen värld att springa runt i. Miljöerna är i regel små, och föser dig snabbt till nästa strid.

"Den riktigt stora bristen är dock tekniken"

Den riktigt stora bristen är dock tekniken. Det var längesedan jag stötte på ett spel som kraschar lika ofta som Outriders. För att inte tala om de svajiga servrarna och buggarna. I princip varje spelomgång inleds med ett par krascher eller misslyckade inloggningsförsök innan jag kommer in och kan spela. Detsamma gäller för min spelkamrat, som jag kört igenom majoriteten av spelet med. Båda har också haft problem med att spelet stakar sig med jämna mellanrum, trots att själva bilduppdateringen mestadels håller sig på en okej nivå.

Outriders känns inte särskilt polerat, för att uttrycka det milt. Striderna är tajta och intensiva, när allt funkar som det ska. Men det är definitivt frustrerande, och för den som inte har stort tålamod med sådana här saker så kan det vara en bra idé att invänta ett antal uppdateringar.

I sina sämsta stunder är det lika trasigt som den post-apokalyptiska planeten som spelet utspelar sig på, men det är samtidigt märkligt indragande. Även nu kliar det lite i fingrarna efter att dela ut några blöta huvudskott. Om spelet behagar starta, vill säga.