Dag 3 och 4: Kärleken

Det är med mycket stora reservationer som jag hjälper Roman även idag, men uppdraget låter så oskyldigt att jag inte kan säga nej. Jag ska hämta Romans flickvän och hennes kompis vid tågstationen.

I samma ögonblick som jag ser henne vet jag att detta är anledningen till att jag har rest till Liberty City. Romans flickväns kompis heter Michelle och hon är det vackraste jag har sett. Hon är trevlig också, och klagar inte ens på mina groteskt fula kläder. Jag lyckas få henne att ta mitt telefonnummer. Det pirrar i magen.

Dagen går snabbt och klockan är över midnatt när jag släpper av de båda kvinnorna. På vägen hem går jag in i klädesaffär, som av någon anledning är öppen klockan 02:00. Jag spenderar hela natten i den där affären, och när jag äntligen hittat rätt outfit så är det nästan morgon. Jag beger mig mot Romans lägenhet för att sova. Imorgon är det en stor dag. Imorgon ska jag vinna Michelles hjärta.

Då ringer hon.

Michelle undrar om jag vill gå på dejt, och mitt hjärta fylls av så mycket glädje att jag inte ens tänker på det potentiellt psykskadade i att ringa och föreslå en första dejt klockan 05.00 på morgonen, fyra timmar efter att man träffats för första gången. Jag föreslår att jag ska hämta henne med bilen och hon säger ”okej” och sedan lägger vi på.

Efteråt blir jag helt spak. Ska jag hämta henne nu? 05.30 en fredagsmorgon. Jag har inte sovit eller ätit på flera dygn. Hur ska det här gå?

Med facit i hand skulle man nog kunna beskriva mig som ”lyckligt ovetande”.

En man hade just avlidit framför våra ögon. Det var en underlig första dejt.

En timme senare är jag vid hennes lägenhet. Hon undrar vart jag tycker att vi ska gå. Nöjesparken, kläcker jag ur mig, men förbannar min egen dumhet så fort vi kommer ut ur hennes lägenhet. Det spöregnar. Vi sätter oss i hennes bil och kör iväg. Efter några inledande meningar sitter vi tysta – under samtliga av de två timmar som resan tar. När vi kommer fram visar det sig att nöjesparken är stängd. Det spöregnar fortfarande. Vi går mot bowlinghallen, i närheten. Utan att säga ett ord till varandra. Jag blir otålig och börjar springa. Hon springer förvirrat efter.

Väl inne i hallen går jag fram till en bana, tar upp ett klot och skriker – efter att ha varit knäpptyst i timmar – ”WAAAAATCH THIS!”, men råkar sedan av misstag säga att vi ska sluta spela. Innan vi ens har börjat. ”Okej” säger hon. ”Då tar vi oss hemåt.” Vi springer tillbaka till bilen, fortfarande utan att säga ett ord – och jag börjar känna att jag kanske inte har gjort det allra bästa intrycket. Dejten får nog betecknas som ett misslyckande. Ångesten och paniken stegras, och det är därför jag gör det.

Det som jag aldrig skulle ha gjort i vanliga fall.

En man springer förbi oss, och efter honom lunsar en korpulent polisman. Jag förstår att ordningsmakten är för långsam, och den här fruktansvärda dejten har fått mig att tappa omdömet helt. Jag springer efter boven. Jag springer fort, över gatan utan att titta mig för, jag kommer ifatt honom, puttar till honom så att han ramlar, jag är en hjälte!

Mannen reser sig upp och börjar slå mig med sina knytnävar.

Jag får panik.

Innan jag hinner springa därifrån lägger jag märke till två saker. Ett: Michelle har sprungit efter mig, och står nu bakom brottslingens rygg och tittar uttryckslöst på oss. Två: Polismannen har kommit ifatt oss, och har dragit sin pistol.

Han börjar skjuta.

På boven.

Denne drar fram sin egen pistol och de börjar byta kulor med varandra. Michelle står mitt emellan dem och rör inte en min. En förbipasserande SUV-förare väjer för polismannen och kör upp på trottoaren, missar Michelle med en decimeter men rammar boven som faller till marken en andra gång. Han reser sig upp, men är skadad och linkar snabbt därifrån. Men SUV-föraren har nu helt tappat förståndet, gör en vid U-sväng och kör på boven igen. Och sedan en gång till. Brottslingen är nu definitivt död, föraren kör lättad därifrån, polismannen vankar lugnt vidare utan att bekymra sig ett dugg för liket – och kvar finns bara jag och Michelle och en död man som ligger på gatan framför oss.

Det är väl antagligen sånt här man ska undvika på första dejten.

Det är, av mer förklarliga skäl, väldigt tyst i bilen på vägen hem, och när jag stannar för att släppa av henne så snabbspolar jag mig igenom dejten i mitt huvud.

Den tog cirka sju timmar. Vi sa inte mer än några meningar till varandra. Det enda aktivitet vi egentligen ägnade oss åt var att gå till en bowlinghall, skrika ”WAAAAATCH THIS!” och sedan gå tillbaka igen. Kulor hade vinit över hennes huvud. En brottsling hade misshandlat mig och sedan blivit påkörd, påkörd igen och överkörd. Han hade avlidit framför våra ögon.

”That was nice! I’d really like to see you again”, säger hon och går in i lägenheten.