Dag 5: Mer kärlek, mer misshandel och en väldigt trasslig barstol

Roman ringer och tjatar om att han blir misshandlad. Jag vill inte bli indragen i hans skumraskaffärer, men beger mig dit ändå. Med Michelles bil, inser jag plötsligt. Jag råkade visst bara köra iväg med den efter att vår dejt var över. Nåja, jag kanske kan lämna tillbaka den idag.

När jag hittar min kusin och hans antagonister beslutar jag mig för att ta fram min nya mobiltelefon och ringa polisen. De säger att de är upptagna nu. Suck.

Jag går fram för att kanske säga till på skarpen, men misshandlarna vill inte lyssna utan börjar slå mig ansiktet med sina knytnävar.

Jag springer därifrån i panik.

”Nu får det räcka", tänker jag, medan jag springer. Jag kan inte låta Roman dra ner mig till hans nivå. Det var inte det här jag kom till Liberty City för att göra.

I samma ögonblick som jag satte mig på barstolen insåg jag att jag hade glömt hur man gör för att sitta på barstolar. Resultatet var inte vackert.

Han ringer, men jag klickar honom – och slår istället numret till Michelle. Kom om en timme, säger hon. Visst! svarar jag och ser mig om efter hennes bil. Den är borta.

Fanfanfan, någon har stulit den medan jag försökte hjälpa Roman. Sådär smooth av mig att först stjäla min kärestas bil – och sedan tappa bort den. Och nu är det bråttom. Hur ska jag kunna hinna dit på en timme utan bil?

Jag försöker ta en taxi, men istället för att sätta mig i baksätet råkar jag av misstag ta tag i föraren, slå honom på käften, slänga ut honom på gatan och sätta mig framför ratten istället. Jag blir förvånad över detta misstag, går ur taxin igen och springer upp mot en tunnelbanestation. Nästa stopp ligger i närheten av Michelles lägenhet.

Jag går av, rusar längs gatorna, och hinner precis fram i tid. Om Michelle är besviken på mig för att jag har stulit hennes bil så visar hon det inte. ”Shall we take a taxi or walk?” frågar hon piggt.

Jag tycker att det verkar bäst att gå. Och eftersom det är lördag så kanske vi skulle gå till en bar och ta en drink.

Två och en halv timmes tyst språngmarsch senare är vi framme vid baren.

Fyrtio minuter senare är jag 60 dollar fattigare, och känner att det är dags att gå hem. ”Jag är bra på att gå!” tänker jag stolt sekunden innan jag trasslar in mig i en barstol och drar med mig såväl den som den barske mannen som ockuperade den i ett brutalt fall mot marken. Resten av de fyra meterna ut ur baren blir en pärs. Jag fyllefaller två gånger till, slår huvudet i golvet på de mest makabra och genanta sätt – allt medan, Michelle, spiknykter, tittar på mig med uttryckslösa ögon.

När vi kommer ut ur baren visar det sig att det spöregnar.

Jag önskar att jag visste hur man gör för att ta en taxi, men det vet jag inte, så vi får helt enkelt börja rusa igen. Det tar ju ändå bara två och en halv timme.

De goda nyheterna är detta inte är den värsta dejten i världshistorien, tänker jag medan vi springer genom regnstormen. De dåliga nyheterna är att detta endast beror på att ingenting kunde vara sämre än vår förra.