Jag löper genom den mörka skogen, kommer ut på ett fält och har plötsligt en milsvid utsikt över en dalgång med gyllengula fält. Ett par enstaka hus skymtar längs en asfalterad väg i mitten. Man kan inte klaga på vyerna i #Dayz, och i Standalone-versionen gör den halvnya spelmotorn att vi får ännu mer fantastiska ljuseffekter. När den nedåtgående solens ljus silas igenom trädkronorna och fläckar marken därunder glömmer jag faktiskt de lågupplösta texturerna och den aningen klumpiga kontrollen. Det här är ett vackert och helt unikt spel.

Nu tar jag mig hukande fram mot bebyggelsen. Det visar sig bara vara ett betongskelett. Solen kastar märkliga skuggor överallt, som tycks röra sig. Jag får en känsla av att jag inte är ensam men det är förstås osannolikt att en av de 39 andra på servern skulle ha hittat till samma övergivna hus samtidigt som jag, mitt i ödemarken.

En värld med utsikter.

"Jag löper genom den mörka skogen, kommer ut på ett fält och har plötsligt en milsvid utsikt"

Men ändå är det någon som har det. Jag hör en zombie, plockar fram yxan och dödar den med två rappa hugg i huvudet. Då ser jag ytterligare en springande gestalt. Jag ser den rusa in i bygget, utan att ens titta åt mitt håll. Men vänta nu, zombier har väl inte ryggsäckar och yxor på ryggen? Det här är en annan spelare som av någon anledning förföljde den zombie som anföll mig. Han stannar upp vid en betongvägg, utan att se mig, och går sedan in i den övergivna byggnaden.

Jag försöker ropa, men han reagerar inte på tilltal. Bara en sak att göra: följa efter. Jag plockar fram geväret men bär det lite otvunget i händerna, utan att sikta på något, för att inte verka hotfull. Jag rundar ett hörn och kommer in i det som förmodligen skulle ha blivit en lobby. Där står han, med ryggen mot mig. Han reagerar fortfarande inte på tilltal och han verkar inte ha sett mig. Men vad håller han på med? Han tar fram en yxa, slår i luften ett par gånger...

"You are unconscious."

Min skärm blir svart. Jag har tappat medvetandet. Jag är förmodligen döende och utlämnad åt en vilt främmande människa, som inte har någon anledning att hjälpa mig. Det gör han inte heller. Jag dör och tvingas byta server eftersom respawn-funktionen inte fungerar. Så här i efterhand antar jag att han eller jag inte synkat mot servern ordentligt. Jag såg mig bakom honom, han såg sig själv bakom mig, och högg ner mig innan jag kunde använda geväret på honom. Det var förmodligen därför han inte hörde mig. Synd, men det är sådant som händer i ett spel på alphastadiet.

Trött på att vara ensam

"Om jag stannar här i Solnichiy kommer jag att svälta ihjäl"

När jag föds på nytt är jag inte längre i närheten av Berezino, utan på den numera normala spawnplatsen Solnicniy. Redan när jag lämnar stranden och vandrar igenom ett övergivet industriområde ser jag ett par döda människor. En av dem blöder till och med, men han är definitivt död. Det är här nyspawnade spelare tar livet av sig eller slåss till döds med knytnävarna i hopp om att få respawna närmare en stor stad. Solnichiy var säkert en trevlig liten by innan zombierna kom, men nu är den en död håla i ordets rätta bemärkelse. Och alltid, alltid sönderlootad inom fem minuter från serverns omstart. Eftersom prylar inte respawnar i den kod vi spelar finns det förmodligen inget här för mig.

Men jag är trött på att spela ensam. Jag bestämmer mig för att åtminstone försöka hitta en kompanjon, någon som kan följa mig mot sydväst och de stora städerna, där jag hoppas hitta något meningsfullt att göra. Kanske hjälpa andra spelare? Kanske bara skjuta banditer? Jag vet inte, men jag vet att om jag stannar här i Solnichiy kommer jag att svälta ihjäl.

Självmord är vardagsmat i Dayz.

Jag börjar med att leta reda på vattenpumpen och dricka tills min mage är full. Det betyder inte nödvändigtvis att jag har druckit mig otörstig, men det betyder att jag spyr om jag dricker mer. Mer vatten och mat får vänta. Dayz simulerar faktiskt hunger, törst och energi ganska realistiskt, med enorma energilager i fettcellerna, betydligt mindre vattenreserver och en begränsad mage som töms med tiden, så att du inte bara kan dricka och äta obegränsat för att fylla på förråden.

Resultatet blir att du, precis som Ola Skinnarmo, tjänar på att äta upp dig när du kan och att dricka mycket och ofta. Jag går igenom Solnichiy med luskam, hittar en röd motorcykelhjälm (jag menar, vem kan tycka illa om en kille i röd motorcykelhjälm? Ingen, that's who!), en rörtång att slå ihjäl zombier med, och en enda burk tonfisk. I en sardinburk. Sardinerna är i gengäld i tonfiskburkar i det här spelet. Det är väl något ryskt särdrag, antar jag.