Få spelutvecklare kan mejsla fram så helgjutna, tryckande och på det hela taget skitiga visioner av postapokalypsen som de med säte i Kiev. Både #GSC Game World (S.T.A.L.K.E.R.) och #4A Games (#Metro 2033) har ett särskilt handlag med genren. Förmodligen för att de inte behöver söka sig längre för inspiration än Ukrainas närhistoria, som bland annat präglas av tiden som vasallstat under Sovjetunionen och det nationella trauma som var Tjernobylolyckan.
Efter fyra års väntan är det i maj åter dags att stiga ner i tunnlarna.
4A Games grundades 2006 av en utbrytarfraktion från GSC Game World. Fyra år senare introducerade man omvärlden för Metro 2033, en förödande postapokalyps där marken ovan jord gjorts obeboelig och människan sökt sin tillflyktsort i Moskvas tunnelbanesystem. Som fond för spelet använde 4A Games den ryske författaren Dmitrij Gluschovsijs roman med samma namn.
En etablerad författare är förstås ingen garanti för en bra berättelse. Richard K Morgans inblandning i #Crysis 2 hindrade inte spelets handling från att suga hårt. Och Tom Clancys spelsvit – med över 50 titlar – innehåller inte en enda minnesvärd story.
Metro 2033 hade förvisso inte något fantastiskt manus. Men vad Gluschovsijs skänkte 4A Games var en 463 sidor minutiöst konstruerad postapokalyps för dem att levandegöra.
En levande postapokalyps
Likt #Bioshock var Metro 2033 ett precisionsverk, där varje del av världen tjänade ett syfte, berättade något och gjorde allting mer trovärdig. 4A Games hantverk var så gediget att jag kunde ägna timmar åt att bara beundra detaljarbetet i allt från kvalitén på djurhållning (förskräcklig!) till konversationer om postapokalyptiska vardagsproblem. En fascinerande del med spelmässig bäring var ekonomin som baserades på ammunition. Något som medförde att man riskerade att skjuta bort sitt livs besparingar när motståndet i de dunkla tunnlarna blev för tungt.
Även om ljuset börjar återvända ovan jord är döden ständigt närvarande.
#Metro: Last Light bygger vidare på allt det jag älskade med originalet. I varje fall är det intrycket jag lämnas med efter att ha spenderat ett par klaustrofobiska timmar bland banditer, blodröda kommunister och mutanter.
Resan genom atomvintern börjar ovan jord. Kramandes ett automatvapen med lasersikte ser jag hur solens bleka sken lyser upp Moskvas skelett. Fasaderna har fläkts bort från byggnaderna och framför mig ligger en bruten flygplanskropp. Innanmätet är dunkelt och längs kabinens smala gångar sitter passagerarna fortfarande kvar i sina säten, förruttnade och med ögonhålor som gapar tomma.
