Ända sedan jag omtumlad stapplade ut på mässgolvet efter en visning av #Titanfall på E3 2013 har jag med tillförsikt sett fram emot #Respawns debuttitel, som samtidigt markerar det sanna #Infinity Wards revansch och återfödelse.
Och när jag, sittande på en visning i München, för första gången själv får känna på och lära mig Titanfalls spelmässiga grunder, förstärks bara min uppfattning att det här är nästa evolutionssteg efter Call of Duty.
En vän med tyngre beväpning än din egen kroppsvikt bör du hålla dig väl med.
Rörligheten och känslan är snarlik i grunden. Det har uppenbarligen skapats med samma vana handlag, även fast det av naturliga skäl inte besitter likadant DNA - Titanfall drivs av Source-motorn. Utvecklarna har själva i ett tidigt skede sagt att det är för att ge bäst prestandamässiga resultat över hela spektrat, från pc till PS3 (trots att Titanfall inte ens är påtänkt för någon #Sony-plattform än – det återkommer jag till).
Gummifötter mot ett par ton stål
Men när de bekväma grunderna är etablerade tar Titanfall snabbt ut svängarna. En pickadoll som automatiskt låser sig vid mål, gör att man kan känna sig som en reflexmässig revolverman (eller kvinna; båda könen finns representerade). Springandet längs väggar – och sedermera hoppandet mellan dem – accelereras av ryggraketer, vilka också möjliggör dubbelhoppande. Utöver det kan man ta till ett optiskt kamouflage, som gör en betydligt svårare för fienden att upptäcka i tid.
När jag under matcherna inser att jag som fotsoldat inte, som i Battlefield eller Call of Duty, är så definitivt markbunden och måste ta trapporna, är det ett revitaliserande uppvaknande för den Unreal Tournament-spelare jag haft liggande latent i kroppen sen tonåren. Men det här är ännu mer vertikalt än dödsmatcherna i det sistnämnda. Vill jag nå ett fönster tre våningar upp kan jag helt sonika studsa från vägg till vägg, dubbelhoppa och sen häva mig upp och in. Jag kommer snabbt in i gunget, och när jag efter bara minuter vant mig vid kvickheten och responsen inser jag att det kommer bli svårt att gå tillbaka till mer markbundna fps.
"JAG TAR HONOM!" (Famous last words)
Störst och mest central är dock bokstavligen den omtalade titanen, den robotrustning som av utvecklarna beskrivs som “ett extra skinn”. Titanen är också den enskilt största anledningen till att matcherna utkämpas mellan maximalt tolv spelare – sex i varje lag. För när majoriteten av spelarna har sina titaner i fält samtidigt, uppstår vad som närmast kan beskrivas som kaosartad trängsel. Det självbeskrivande spelläget “last titan standing” bygger till och med på detta; alla börjar i full titan-mundering och ska eliminera samtliga fiendelagets.
