Jag är ingen känslolös förhandstittsmaskin. Jag har våndats länge och väl över avsaknaden av singleplayerkampanj (eller en kooperativ dito för den delen) i #Tom Clancy's Rainbow Six: Siege, precis som ni andra. Men den senaste veckan har jag våndats lite extra - jag fick nämligen under ett besök i London prova på de uppdrag Ubisoft utlovat istället för en kampanj, och om det inte varit för multiplayermatcherna senare under besöket hade jag återvänt hem en julklappsönskning fattigare.

Det lokala lunchstället serverade surkål - försiktighetsåtgärderna var befogade

Situations, som de kallas, är precis vad Ubisofts mer reserverade utlåtanden framställt dem som. Träningsuppdrag mer eller mindre, där du tilldelas en av spelets tjugo klasser, så kallade "Operators", och i stort sett utför samma uppdrag som annars finns tillgängliga i multiplayerdelen fast själv. Varje bana (det fanns under mitt besök fem tillgängliga) är kopplad till ett visst mål och en viss operator. I uppdraget Heavily Fortified, till exempel, skulle jag som Thatcher ta mig in i en välbefäst vintervilla och ta hjälp av mina EMP-granater för att oskadliggöra sprängladdningar och till slut fly därifrån med gisslan. I ett annat uppdrag skulle jag försvara min egen gisslan i en strippklubb, och i ännu ett fick jag som mål att oskadliggöra samtliga terrorister ombord på det från alfan bekanta flygplanet.

De var helt enkelt inget mer än förenklade multiplayeratcher, förmodligen utmärkta för de som vill lära sig spelet utan den prestationsångest som följer med socialt spelande men knappast något som kommer locka de som redan lärt sig grunderna. Det är - hör och häpna - inte lika kul att spela ett onlinespel med samarbetsfokus ensam.

En sekund senare hade killen till vänster ett extra rövhål

Som tur är var det inte det enda Ubisoft valt att visa upp, utan jag fick även uppleva betaversionen av spelet (som ju tills för ett par veckor sedan var tillgänglig för de lyckliga som blivit inbjudna) på ett par av de nya banorna som fanns med i nämnda Situations. Vi delades upp i lag efter ungefärlig nationalitet (nordborna var så fåtaliga att jag, en finsk och en dansk fick sällskap av två tyskar, varav endast en talade engelska) och möttes i matcher fem mot fem. Det är som bekant här Rainbow Six: Siege är som allra bäst, men ju fler timmar jag lade ner i betan och ju fler evenemang jag besökt desto mer uppenbara har dess brister blivit.