Ta en klassiskt simpel story som tagen ur en actionrulle från 80-talet. Baka in en stereotyp huvudrollsinnehavare med en fallenhet för att yttra krystade repliker. Krydda huvudrolls- innehavaren med en imponerande mängd vapen och stridsfärdigheter. Tillsätt en strid ström av naiva motståndare med tydliga stuntmansambitioner. Servera uppvärmd av tanklös action och våld som lätt för tankarna till en valfri Steven Seagal-film. Voila, du har just lagat något som kan liknas vid Dead to Rights II.
Den stereotypa hjälten i DtRII är precis som i det första spelet den extremt hårdföra polisen Jack Slate. Storyn som faktiskt existerar, går ut på att du måste rädda en domare och god vän till din far, som nu blivit kidnappad efter att ha tagit upp kampen mot ett brottssyndikat. Det lätt överdrivna våldet sker ur ett tredjepersonsperspektiv och utförs med både skjutvapen och mer barbariska tillhyggen när det är dags för närstrid. Du kan också få hjälp av din trogna sidekick, hunden Shadow, som du kan kalla till dig i alla situationer för att skapa en avledande manöver.
Spelet kan lätt beskyllas för att vara tungt inspirerat av Remedys Max Payne. Utöver det uppenbara som tredjepersonsperspektivet och den stora betoningen på action går det även att utföra de typiska slow motion-hoppen som fick sitt genombrott i Remedys storsäljare. Det finns emellertid en stor skillnad i utförandet, utöver den uppenbara skillnaden i kvalitet, och det är hur du siktar. Tryck ner den högra pekfingerknappen och du siktar automatisk rätt på den närmsta motståndaren. Du behöver alltså inte sikta själv och din överlevnad blir mer en fråga om hur snabbt avtryckarfinger du har istället för hur väl du kan sikta.
Grafik och ljud
När det kommer till grafiken så kan den enklast beskrivas som funktionell. Med tanke på all den action som sker på din TV samtidigt så skulle en alltför detaljerad grafik lätt orsaka störande dyk i bilduppdateringen. Den har emellertid förbättrats jämfört med originalet. Framförallt imponerar de förstörbara miljöerna och partikeleffekterna. Däremot är alla karaktärer i spelet simpelt uppbyggda och samma fiender återkommer om och om igen. Bättre är då deras animationer och det är märkligt tillfredsställande att se hur ännu en dos av bly rycker i deras kroppar.
Ljudet är emellertid en annan historia och har i stort sett inga goda sidor alls. Musiken är inte direkt något du lägger märke till under spelets gång då den snällt uttryck är enkel. Vapenljuden är inte heller någon större upplevelse och jämfört med andra lika actiontyngda titlar väger de oförlåtligt lätt. Det värsta, eller det bästa beroende på hur du ser på saken, är dock röstskådespeleriet som i många lägen är så krystat att det blir komiskt.
Sammanfattning
Dead to Rights II är ett spel som är underhållande i lagom doser. Det är kompromisslös action som gäller och även om det är kul att fälla hundratals fiender blir det lätt enformigt. Om du har tagit dig igenom originalet bjuder inte uppföljaren på några som helst överraskningar. Istället för att bygga vidare på det som Dead to Rights introducerade har Namco istället valt att endast skala bort de störande element som existerade i del ett. Ett smart val kan tyckas men om sanningen ska fram så räcker det ändå inte till. Det finns helt enkelt andra actionspel i tredjepersonsperspektiv som är betydligt bättre så du gör klokt i att titta på dem i första hand.
