I Launch of the Narwhale, den första delen av fem i den planerade serien, kastas du rakt in i handlingen ombord på Guybrushs skepp just som han är på väg att en gång för alla göra slut på LeChuck. Allting går tyvärr fruktansvärt fel och minuterna senare är du uppspolad på Flotsam Island, ensam, fattig och med ett svårt fall av koppor.

Jag säljer dessa fina läderjackor

Att Tales of Monkey Island görs av Telltale, med licens från LucasArts, är egentligen inget som märks. Av seriens tre grundare - Ron Gilbert, Dave Grossman och Tim Schafer - är de första två inblandade och det ger genast intryck. Det här är så mycket Monkey Island att det känns som tiden har stått still sen 2000 då Escape from Monkey Island släpptes. Pusslen har behållit sin klassiska blandning av absurdism och realism, dialogen och karaktärerna är desamma sen vi såg dem sist och humorn är lika låg som den alltid varit.

Spelet har dock övergivit en del av sitt peka-klicka-gener med sin kontroll. Du springer runt med tangentbordet medan själva interaktionen sker med musen. Felfritt fungerar det inte och Guybrush springer mer än gärna åt annat håll än vad du hade tänkt dig.

Visuellt är Monkey Island inte direkt ett charmtroll. Svag färgsättning och odetaljerade karaktärer tillsammans med animationer som för det mesta känns stela gör att det inte bjuder in ögonen till något inspirerade. Ljudet är en helt annat historia. Micheal Land gör precis som i de föregående titlarna musiken vilket står för halva atmosfären. Och för Guybrushs röst står skådespelaren Dominic Armato, vars stämma smeker öronen tills de klibbar igen av kärlek. Elaines röst är även den samma som i Curse of Monkey Island men detsamma gäller tyvärr inte LeChuck eller Voodoo Lady.

Med undantag för två illa designade djungellabyrinter fungerar pusslen utmärkt och håller sig fyndiga utan att för den delen bli opedagogiska. Tillhör du skaran som har det svårt finns möjligheten att få tips från Guybrush när du kör fast.

Piratäventyr i sitt esse

Dialogen känns också igen och i dess bästa stunder tillhör den bland de roligaste i serien, men det går inte att skaka av sig känslan av att utvecklarna ibland försöker för hårt. Varje liten replik är tvungen att ha sin lilla poäng eller referens, som om Telltale försöker bevisa att de verkligen kan. De kan, och det med bravur. Nya karaktärer gör ett dåligt jobb med att skaffa sig personlighet, men det är förlåtet i och med att de gamla hanteras så väl.

Det känns som om det här är var Telltale hör hemma. Sam & Max var bara startsträckan, övningen, innan de vågade gå på vad som ligger dem närmast om hjärtat. Tales of Monkey Island är så mycket Monkey Island att det nästan är för mycket. Det här är äventyrsspel när det nästan är som bäst, och datorspel när det är som roligast.