Recension
Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2

Harry, Ron och Hermione är världens mest lyckade tonåringar. Deras böcker har sålt i magiska 450 miljoner exemplar och filmerna har knappast varit sämre och dragit in 6,3 miljarder dollar. Vart man än vänder sig är siffrorna stora och smilen breda, men framgången har också ett pris. För samtidigt som trion är ovanligt lyckosam så är de också skamlöst exploaterade. De sju spelen har haft en sammanlagd budget på 1 dollar (på ett ungefär) och nu när den sista delen släpps till DS är det bara att konstatera att den fula trenden håller i sig.

Där DS-spelet träffar rätt, till skillnad från sin stationära storebror, är i genrevalet. Det är ett pyssligt äventyrsspel som vankas – men ungefär här tar det roliga slut. Åh, vart ska man börja? Miljöerna är brungråa och det sticker i ögonen när man besöker Hogwarts och Diagon Alley. Karaktärerna har befriats från all charm och mellansekvenserna består av stelbenta animationer och livlösa uttryck. Och trots att historien berättas med knastertorra textblock har EA inte orkat vara annat än korta och koncisa. Följden är att den magiska berättelsen blir ett makalöst magplask. Att spotta, nej, att kräkas på sitt arv på det här sättet är bara hånfullt mot fansen.

Du kontrollerar Harry och de andra genom att dra och peka med stylusen. Det är en beprövad metod och fungerar hjälpligt även här. Det vill säga, så länge du äventyrar i lugn och ro. När fienderna dyker upp från höger och vänster ska stylusen både vara dina fötter och ditt trollspö. Kontrollen är hopplöst oprecis och bara med en gnutta flax träffar du dödsätarna med dina formler. I teorin kan du skydda dig med hjälp av Protego men eftersom du knappast hinner reagera är mitt bästa tips att hamra febrilt på pekskärmen.

Emellan striderna är det meningen att du ska pyssla dig fram. Skoj? Nej, verkligen inte. För att ta dig från ett rum till ett annat kräver spelet att du gnuggar skärmen, ställer lådor på knappar och tänder lampor. Det är inte jättesvårt precis. Men jättetråkigt, ja, det är det mest hela tiden. Jag skulle inte ens rekommendera spelet till era barn eller småsyskon (om ni nu inte hyser agg mot dem, vill säga) eftersom enkelheten i det här fallet stinker själlöshet snarare än "skoj för hela familjen".

Harry Potter har varit en aldrig sinande källa av magi för bokslukaren och filmfantasten. Men som lekkamrat har han gång på gång svikit. Just därför kan spel-Harry stoppa upp staven någonstans där solen inte skiner och avlossa en svidande Avada Kedavra. Passande nog är det precis så spelet känns.