Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger skalden från Göteborg. Och just där, även om det nog inte alls var avsikten, lyckas Håkan Hellström fånga kärnan av #Dark Souls II. Eller, för den delen, #Demon's Souls och #Dark Souls. Berättelserna i den löst sammanhållna trilogin har lite med varann att göra men en sak förenar dem: död, död och åter död.

Mitt första möte med liemannen är dock inte episkt. Snarare patetiskt. Jag kliver snett och trillar nerför en klippa i ett kargt och svart bergsområde. Det är långt ifrån känslan av att mosas av den sista jätten som existerar eller se huvudet klyvas av (antagligen!) världens största svärd.

Det gör ont att dö i Dark Souls, men lärdomarna är större än smärtan.

Men den tiden kommer. Allt har sin tid: en tid för död, en tid för födelse, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp. Se där, även Bibeln kan beskriva Dark Souls II. Fast allra mest går tankarna förstås till helvetet, snarare än himmelriket. Och maken till oemotståndligt inferno är svårt att tänka sig.

Berättelsen kring dig, oavsett om du är riddare, bandit, magiker eller något helt annat, är svår att få grepp om. Men för den som vill och är beredd att tänka finns många pusselbitar som tillsammans bildar det legendariska kungadömet Dranglaec. Jag förstår sällan särskilt mycket men förstår att jag tycker om det jag ser.

Spelar med säkra kort

Fast inramningen vore ingenting utan Dark Souls-essensen, den som bestraffar, belönar och är så oerhört befriande. I en spelvärld där det blivit standard att utvecklarna håller hårt i min hand kommer det närmast som en chock när #From Software gör tvärtemot och knuffar mig utför ett stup. Men för att vara ett spel som handlöst slänger mig in i döden riskerar Dark Souls II väldigt lite.

Det märks att Yui Tanimura, regissören som tagit vid efter Hidetaka Miyazaki, känner en vördnad för ursprunget och sin föregångare. Upplägget är detsamma, mekaniken i princip orörd och den ångestladdade stämningen intakt sedan sist. Att spela med säkra kort är måhända fegt och lite trist, men borgar å andra sidan för att Dark Souls II ska bli ännu en rykande hardcore-fest. Och så blir det.

Likheterna med originalet är stora, därför drabbar tvåan inte lika hårt.

För en oinvigd är det lätt att föreställa sig verket som en djupt orättvis resa. Men du som varit med ett tag förstår att det är precis tvärtom. Dark Souls II är alltid rättvist men det ställer också enorma krav på spelaren. Det kräver en ängels tålamod, förberedelse och oändligt analyserande av trollen, drakarna och de andra kreaturen. Hur attackerar de? Vilka är deras svaga punkter? Du måste vara beredd att dö trettio gånger för att vinna en gång. Men det kostar att dö. För varje nederlag sänks din hälsomätare och bara ett specifikt föremål kan vända effekten. Och det är inte gratis.

Å andra sidan är tillfredsställelsen högre än Mount Everest när du väl segrar. Men den som kan sitt Dark Souls vet att bortom den högsta bergstoppen väntar en ännu högre. Det tar aldrig slut.