För att övervinna oddsen har du strider som liknar få andra. För en sån som mig, som är van vid God of War och Devil May Cry, kom den tunga kontrollen som en chock. Men vad som till en början framstår som hopplöst klumpigt är i slutändan rättvist precist. Det handlar om att parera slag, rulla undan i exakt rätt hundradel och sedan slå till under det flyktiga ögonblick som fienden blottar sin svaga punkt. Det finns inga genvägar med kontrollen, inga beat 'em up-knappkombinationer som låter dig ta till spektakulära vansinnesattacker. Det är upp till dig att trolla med knäna. Eller, som i mitt krigarfall: svärdet och skölden.

Var och en av fienderna är som ett pussel.

Och ska jag fortsätta på det personliga spåret måste jag lyfta det bästa jag vet med Dark Souls II, och det är den enorma resa det är, den upptäckarglädje som aldrig slutar förtrolla. Genom dimhöljda skogar, över borggårdar, via fantasypalats och slutligen ”hem”. Hem till min sista fristad, den lilla staden vid kusten dit jag alltid återvänder. Det är vackert, speciellt med tanke på att spelet allra först ser dagens ljus till två döende konsoler. From Software leker mer än någonsin med skiftena mellan ljus och mörker. I Dranglaecs mest dunkla avkrokar är det omöjligt att ta sig fram utan en fackla. För vem vet vilka bottenlösa hål som finns i mörkret? Vem vet vad skuggorna döljer?

Det är samtidigt svårt att inte låta blicken vandra från min vindpinade PS3:a till dess skinande nya lillebror. Speciellt när jag ser det makalösa – tillika förrenderade – introt med vatten som delar sig, eldflugor som lyser upp himlen och fårade ansikten med otäckt många detaljer. Då är det lätt att drömma om Dark Souls II till nästa generation. Där är vi inte ännu och den grovhuggna grafiken får mig ibland att förbanna detta faktum och längta till pc-versionen om en dryg månad. Men flytet är bättre än sist, tack och lov.

Triumfens sparsmakade ögonblick

Fast Dark Souls II är inte bara en yttre resa, det är främst en inre. En som får mig att både växa som spelare och skrika harranger av kraftuttryck jag inte visste fanns inom mig. Men vad som skiljer detta från många andra spel som påstås vara hardcore är vart jag riktar ilskan. Aldrig är den mot spelet, alltid är den mot mig själv. Misslyckas jag finns ingen annan än mig själv att skylla men om jag å andra sidan lyckas är det inte tack vare evinnerligt levlande eller ett kraftfullare vapen. Istället solar jag mig i glansen av min egen storhet. Sådana egotrippar borde säljas på burk.

From Software drar sig inte heller för att flirta med skräckgenren.

Som sist finns också en spartansk men effektiv onlinedel. Dark Souls II är en färd in i en tärande ensamhet, och extra effektfullt blir det när du anar skuggor av andra spelare och ser kryptiska meddelanden från dem. Dessutom lovar äventyret en rikare pvp- och co-op-del. Om det blir så eller ej återstår att se. Mitt recensionsspelande har dessvärre varit en nerkopplad historia.

Men den räcker för att jag, precis som Hellström och Bibeln, ska nå kärnan av Dark Souls II. Och den handlar, precis som sist, om att göra tusen misstag men också lära sig av dem. Det vilar tryggt på sina stadiga grundpelare men vågar å andra sidan inte låta förändringens vindar blåsa särskilt hårt. Det är en förfining snarare än förnyelse. Små skillnader, som att du måste resa tillbaka till början för att levla känns mossigt och bromsande. Å andra sidan kan du idka snabbresor från första början.

Men det som i slutändan fastnar är tre insikter: jag hatar Dark Souls. Jag älskar Dark Souls. Och jag vet att Dark Souls behövs.

Fotnot: Recensionen avser PS3-versionen, vilket tillsammans med den till Xbox 360 släpps på fredag. Pc-versionen når oss den 25 april.