För nästan precis nio månader sedan släppte #Telltale första kapitlet av sin sagothriller The Wolf Among Us. Och som det började! Faith var en nagelbitande inledning, en bladvändare så vass att jag nästan skar mig på sidorna. Berättelsen fångade Willinghams serieförlaga till fullo men samtidigt med en egen Telltale-touch. Allt från det säregna samhället i hjärtat av ett svart New York till porträtten av kedjerökande små grisar och prostituerade prinsessor naglade fast mig. Ärligt talat trodde jag att vi såg fröet av 2015 års GOTY redan i slutet av 2014.

Crooked Mans tilltrasslade nät nystas till sist upp.

Men det var då. Visst var Smoke & Mirrors, det svåra andra kapitlet, ett imponerande hantverk. Med en chockerande vändpunkt och utmejslade karaktärer fortsatte vår resa in i mörkret. Men samtidigt började vi redan skönja seriens största skuffelse: oförmågan att knuffa ramhandlingen framåt.

En thriller är ett givande och tagande, den är konsten att räta ut frågetecken samtidigt som vi ständigt ska matas med nya. Telltale bemästrar inte den konsten. Och med Telltale-mått mätt, åtminstone efter vad de har gjort och gör med The Walking Dead, har The Wolf Among Us varit ojämn. Höjdpunkterna har tangerat studions bästa stunder men dalarna har skavt.

Ett explosivt sagoslut

Den skakiga resan ligger dem i fatet när allt nu ska summeras. Men en sak står klar: Cry Wolf är en tillfredsställande final. Jag skulle till och med hävda att det är mer än så. De nittio minuterna exploderar från första stund och river av chockerande insikter, ögonblicksbeslut och några av de mest välregisserade quick time-momenten till dags dato. För detta är å andra sidan en konst Telltale bemästrar in i minsta detalj. Här manifesteras den i en jakt genom New York-natten och i ett slutgiltigt möte med en karismatisk antagonist, som är lika delar bossfajt och survival horror. QTE är ofta en sista utväg men i händerna på Telltale växer den flera sjumilakliv.

Inte bara ett bokslut för Bigby utan också för många andra karaktärsresor.

Cry Wolf bockar skickligt av punkt för punkt av den mordgåta som fått oanade proportioner. Och varje bok som stängs gör det med en smäll som ger eko i mina intrasslade tankar, och stänker bensin på de flammande känslor jag har för Crooked Man och hans korrumperade nät.

Men sida vid sida med det sagolika slutet finns också lösningar som framstår närmast som parodiska. I en slags rättegång radar både mer och mindre välbekanta ansikten upp sig. Flera känns som utfyllnad, jag är till och med rätt säker på att en av dem inte säger ett knyst. Han står bara där och ser bortkommen ut, som en representant för en kvart i del fyra som egentligen inte gav så mycket. En annan börjar pladdra om hur jag "faktiskt inte brände ner hennes träd". Det är som om Telltale medelst desperation vill visa att de minsann inte lämnar några beslut åt slumpen, inte ens sådana som jag för länge sedan lämnat bakom mig. För ärligt talat, det borde de också ha gjort.

Vem är din Bigby? Vem är du? Cry Wolf besvarar de svåra frågorna.

Men vissa av dem har något att säga om vilken slags sheriff Bigby Wolf har blivit och – än viktigare – om vem jag är som fattat hans beslut. Med facit i hand är detta The Wolf Among Us främsta styrka: valen som rört sig i alla möjliga gråzoner har varit speglar som reflekterat mig själv. Bilden som mött mig har inte alltid varit smickrande, valen har ofta fattas med vånda och i elfte timmen kommer det kanske tyngsta av dem alla.

Trots allt lämnar jag Fabletown bakom mig med känslan av att ha upplevt något unikt. Vägen var guppig men också mödan värd. Och den blev något annat än jag trodde. För i första hand är detta inte en thriller utan främst en fin och ful, men samtidigt karaktärsdanande resa. Såväl för mig som för Telltale. För samtidigt som den demonstrerat deras styrkor har den blottat studions sprickor. För ingen är perfekt. Varken Telltale eller Bigby Wolf, och inte heller du eller jag.