Milsvida ökenlandskap, mullrande pansarfordon och fler soldater än du kan räkna på fingrar och tår. Det är vad många ser framför sig när de tänker på Battlefield. Därför är #Hardline både det mest vågade och mest dumdristiga som hänt i serien under dess snart 15-åriga historia.

Hur kan man annars beskriva ett spel som så osentimentalt skär bort seriens darlings med skalpell? Det finns förvisso ett pliktskyldigt conquest-läge men det har aldrig känts mer passé. Eftersom jag aldrig varit någon fordonsfantast kunde Visceral lika gärna kunnat skippa det helt och istället lagt ännu mer energi på de nya spellägena, vissa har faktiskt potential att bli nya klassiker och den nytändning Battlefield så väl behöver.

Conquest börjar kännas gammalt

För det är en jäkligt ängslig tid för actionspelen som dominerat genren de senaste tio åren. De som porträtterat de hårda soldaternas våndor i såväl franska skyttegravar, sandstormspiskade byar och moderna storstäder. Vi är ätit oss kräkmätta på urban krigsföring och trenden visar snarare på att de lekfulla arenapangarna är på väg tillbaka på bred front. Både Call of Duty och Battlefield behöver växla om, kanske rentav slå i backen, för att behålla sin publik.

Cynikern i mig skulle samtidigt vilja hävda att det finns två anledningar till varför #Visceral Games släppts in i varumärket som varit så synonymt med #Dice genom åren. För det första har de ett vassare singleplayerfacit och för det andra ger det stockholmarna en framtidssäker brasklapp.

Om Hardline floppar kan #EA marknadsföra nästa inkarnation som “ett riktigt Battlefield” och sopa undan detta som en spinoff, ett snedsteg. Ibland känns det också som ett sidospår som både vill vara lite “slipsen i pannan”-crazy och hårdkokt snutdrama, men det är omöjligt att kombinera Bad Boys och The Wire.

Jag är en åsna

Storyn är på tv-serievis uppdelad i avsnitt där varje del har ett övergripande mål, som att gripa en viss skurk eller lokalisera knarkförsändelser i Everglades träskmarker. I Battlefield 3 och 4 var singleplayerupplevelsen väldigt linjär och istället för att tackla problemen kreativt fick vi skjuta oss igenom dem. Fiender har mest behandlats som ogräs du behöver rensa bort på vägen till nästa checkpoint men Hardline presenterar ofta ett par alternativ. Du kan till exempel, om du nödvändigtvis vill, klara många av uppgifterna utan att skjuta ett enda skott. Och det, hör och häpna, lyckas faktiskt få en smyghatare som undertecknad att i alla fall försöka tassa på tårna. Deras pacifistiska lockbete är lika enkelt och effektivt som moroten framför åsnan.

Ibland måste du skjuta lite, men långtifrån alltid

Genom att belöna arresteringar högst, en utslagen fiende näst högst och en nedskjuten fiende allra lägst blir jag motiverad att röra mig igenom banorna taktiskt. I början av varje uppdrag får du ofta möjlighet att blicka ut över omgivningarna och tagga fiender med din scanner, vilket såklart hjälper. Då ser du också vilka som är efterlysta för andra brott och sätter du handfängsel på dem blir du rikligt belönad med poäng du använder för att låsa upp ny och bättre utrustning. De är såklart svårast att komma åt och du motiveras därför att arbeta dig igenom patrullerande fiender tills du når ditt mål och kanske kan kvittera ut ett bättre grepp till din automatkarbin.

Väljer du att sparka in ytterdörren och skjuta tills varenda fiende är död får du länge nöja dig med enklare bössor utan roliga tillbehör såsom rödpunktsikte eller utökade magasin. Det funkar oroväckande bra på mig och de enda gångerna jag använder avtryckarfingret flitigare än smygfunktionen är när jag blir upptäckt och måste försvara mig.