Children of Arkham är på gott och ont ett typiskt andra avsnitt. Efter en rivstart positionerar pjäserna ut sig på spelbrädet inför vad som förhoppningsvis ska bli en av Telltales bättre säsonger. Batmans andra del brinner kanske inte på samma spektakulära sätt som Realm of Shadows – åtminstone inte till en början – men det ryker olycksbådande om glöden.

Första delen lovade mer, men i tvåan har interaktiviteten skalats ner ordentligt.

I efterdyningarna av det oerhörda avslöjandet om sina saliga föräldrar vänder Bruce om snarare än att blicka framåt. Inledningen känns som lugnet efter, men också innan, en storm. Den unge miljardären står i gränden där barndomen slutade och resten av hans liv började. Regnet faller sakta.

Det är lågmält och ödesmättat. Samspelet mellan Bruce och Alfred är mycket trovärdigt och då gamla sanningar blir till lögner känns det trots allt nödvändigt att avhandla den där mordhistorien som vi fått berättad för oss otalet gånger i spel, serier och filmer.

Sorg, våld, romantik och maktspel. De här nittio minuterna rymmer det mesta.

Två tredjedelar av Children of Arkham rör sig framåt i sakta mak. Tidvis blir det rentav småtråkigt. När de nittio minuterna är till ända förstår jag ändå Telltales avvägning: för att kunna ta oss dit de vill behöver de leda oss genom mindre givande partier. Samtidigt fördjupas porträtten av polischefen, den aspirerande borgmästaren och en viss kvinna med klös. Allesammans är underbart tolkade.

Ändå är känslan att transportsträckan kunde ha gjorts med större finess. De nya idéerna som vi fick aptitretare av sist är i stort sett förpassade till periferin. Vi får planera "batmanska" attacker men alternativen är till och med färre nu och någon brottsplats att vända ut och in på ser jag inte skymten av. Istället för att låta fröna till de nya idéerna blomma ut rycker Telltale upp rötterna med jorden.

Telltales utskällda motor kan faktiskt måla upp praktfulla vyer.

Missförstå mig inte. Batman är fortfarande väldigt bra berättat. Trådarna som hängde löst sist knyts skickligt ihop. Spelmekaniskt är Children of Arkham dock en besvikelse, då Telltale lovade oss mer än så här. Det är först under sista halvtimmen, när Bruce vänder sitt förflutna ryggen och rör sig framåt, som det tar ordentlig fart. Tempot skruvas upp och mötet mellan två av Gothams mäktigaste män blir en arena för svåra dilemman, väloljad qte och dramatiska vändpunkter.

Telltale kan det här med cliffhangers, men de har gång på gång också levt upp till dessa. Bitarna i Batman har fallit på plats och nästa gång tror jag att det sorgliga förflutna får lämna plats för en kaotisk framtid.