Vi som spelat den ursprungliga Mass Effect-trilogin vet på förhand vad det är vi letar efter i ett nytt kapitel. Ge oss några häftiga utomjordiska miljöer och intressanta karaktärer så har vi kommit en bra bit på väg. I det här avseendet har #Mass Effect: Andromeda lyckats.

Men i stället för att gå som katten kring het gröt är det lika bra att börja med kontroversen kring animationerna. Av vad som skrivs på och delas på internet verkar ju det hela vara en katastrof av närmast apokalyptiska mått. Stämmer det? Kort svarat, nej, inte egentligen.

Döda ögon-effekten parad med oppositionsledare-frisyr.

Sanning att säga har #Biowares spel alltid varit rätt inkonsekventa när det kommer till den visuella presentationen. Och för Mass Effect: Andromeda blir varierande kvalitet närmast ett signum. Jag reagerar sällan på att min Ryder ser konstig ut, men det är oroväckande hur pass själlösa vissa karaktärers ögon är, och att de sällan rör på huvudet. Stundtals är ljussättningen dessutom så kass att spelet ser ut som om det hade släppts för mer än tio år sedan, samtidigt som jag fem minuter senare kan stöta på ett område som skulle kunnas rankas bland de vackraste jag sett i ett spel. Vädereffekter såsom mullrande åska och regn som smattrar ner på min hjälm är sanna stämningsförhöjare.

Problemet med introduktionen är att man knappt hinner introduceras till huvudkaraktären och dennes familj innan man förväntas känna något för dem. Tyvärr sker detta genom scener som förstörs av ett dåligt skrivet manus. Återigen handlar det om väldigt skiftande kvalitet och många av karaktärerna talar gärna i tröttsamma klyschor. Det är egentligen ingen större skillnad på detta och hur dialogen var skriven i tidigare spel, men jag hade hoppats att se en större utveckling på den här punkten.

Det här är spelets verkliga stjärnor.

Men med tiden tar berättelsen fart och egentligen känns det ändå rätt fräscht att Ryder faktiskt valdes till uppgiften av personer i hennes närhet och inte på grund av att hon råkat trycka på en magisk stenbumling. Valen som Ryder tvingas ta har dessutom fler tydliga och märkbara konsekvenser som uppenbarar sig under spelets gång. Det är mer fokus på att du som galaxens räddare omöjligt kan göra alla parter nöjda och att du tvingas göra val som faktiskt kan innebära att betydelsefulla karaktärer tycker illa om dig.

För är det något som Mass Effect-serien konstant lyckats med så har det varit att leverera intressanta karaktärer. Andromeda är inget undantag, och redan från start gillar jag Cora och Liam långt mer än exempelvis Jacob och Kaidan från de tidigare spelen, även om de båda människorna än en gång låter sig överglänsas av de mer intressanta utomjordingar. De sistnämnda verkar dessutom ha fått större omsorg när det kommer till huvudrörelser och annan animation. De känns helt enkelt mer levande än många av spelets människor.