Mass Effect-strider har gått från en ytterst stelbent historia till att bli mjukare och mer responsiva. Andromeda är inget undantag, och bygger vidare på mekaniken som kulminerade i #Mass Effect 3. Den nya jetpacken ger det där lilla extra för att ingjuta nytt blod och det är framför allt en perfekt match för mina biotiska krafter som nu laddar snabbare än någonsin. Jag upplever det också som att fienderna är mer benägna att röra sig mot Ryder och omringa henne och då blir möjligheten att göra snabba undanmanövrar snabbt ovärderlig. Vapnen känns bra att avfyra och det är äntligen möjligt att fritt botanisera mellan olika krafter och byta klass under spelets gång.

Är det något jag däremot har svårt för är det hur Bioware insisterat på att använda ett automatiskt cover-system. Utan möjlighet att ducka när man vill är man utlämnad till det som utvecklarna anser funkar bäst som skydd. Det kan leda till att jag ställer mig upp fastän jag egentligen hade tänkt att sitta ner och dör av fientlig eld då skyddet inte lyckats hålla kulregnet borta. Spelet är inte heller särskilt generöst med checkpoints och flera av dem är placerade på konstigt utvalda ställen, ibland flera minuter innan eldstriden faktiskt utbryter.

Världen är numera öppen.

I grunden är spelupplevelsen på gott och ont ändå extremt lik den i föregångarna, med skillnaden att huvudplaneterna numera är open world. Men trots att många av miljöerna är vackra att se på är de väldigt tomma. Sidouppdragen gör sitt bästa för att pumpa ut så många markörer som möjligt och ger på sätt och vis illusionen av att det finns mycket att göra, men alltför många uppdrag förblir enkla, "åk hit, tryck på knappen och åk sedan tillbaka"-upplevelser.

Ibland kan kartan täckas av uppemot ett halvt dussin olika markörer, varav endast en av dem är den rätta. Man måste alltså färdas genom en helt tom värld för att utesluta markörer som är spridda över hela området utan att få något av egentligt värde i utbyte. Visst finns chansen att attackera fientliga utposter för lite loot och erfarenhetspoäng, men överlag förblir sidouppdragen en besvikelse och en leda. Här finns helt enkelt för mycket som gärna käkar din tid, som de långa och tråkiga sudokupusslen som är en mindre pina att klicka sig igenom.

Galaxen designades av en Timothy Leary.

En annan bidragande faktor till att saker tar tid är handscannern som hela tiden vill göra sig påmind om sin existens. Till en början gillar jag faktiskt konceptet med att plocka fram en manick och få direkt information om olika varelser och föremål, det får mig att känna mig som en sann upptäckare, som om jag var plockad direkt ur ett avsnitt av Star Trek. Men när jag för fyrtiosjunde gången ska använda min scanner för att gå runt och leta efter antika symboler att scanna, känns det som att Bioware snarare introducerat ännu en enorm tidödslare.