Bionic Commando Rearmed 2

Bionic Commando var ett spel som fascinerade. Med sitt enkla men skoningslösa koncept – du var en kommandosoldat utrustad med en mekanisk arm som kunde skjuta ut en gripklo och dra dig till andra delar av de knepiga plattformsbanorna – drog det in dig som spelare. Men till skillnad från snart sagt alla andra plattformsspel i världshistorien kunde du inte hoppa. Fansen vande sig dock snart vid detta och talar än idag med vördnad om spelet. Själv minns jag mest att det var ohyggligt svårt.

Svårt var även det definierande ordet för #Bionic Commando Rearmed, den remake som släpptes för några år sedan. Inte heller här kunde du hoppa, så det tog ett tag att lära sig att röra sig genom banorna enbart med hjälp av sin bioniska armklo. I övrigt var spelet en uppgraderad version av originalet, det vill säga skitsvårt.

#Bionic Commando Rearmed 2 är till största delen mer av samma sak. Vilket inte på något sätt är negativt. Jag får en känsla av att svårighetsgraden har tonats ner en liten smula, och det gillar jag, även om de senare banorna lär vara svåra nog för att tillfredsställa även den mest masochistiska gamern. Den stora nyheten är dock att du nu kan hoppa. För min del innebär det att jag istället för att paniktrycka på ”hoppknappen” utan effekt innan jag kommer ihåg armklon, kan hoppa och därefter skicka iväg armen och haka fast mig i lämplig del av banan i luften. Purister kommer förstås att gnälla på att man gjort spelet alltför lättlärt i och med denna lilla men stora förändring, men det är ingen som tvingar dig att hoppa – det går faktiskt att klara hela spelet utan att en enda gång vidröra hoppknappen, om du så vill.

Subtilt sving

Möjligheten att hoppa, samt den nya kampanjen, är förstås inte de enda nyheterna. Men det mesta är subtilt och det tar ett tag innan man märker skillnaderna mot det förra spelet. I Rearmed kunde du inte styra hur du lämnade din gripklo när du svingade dig; oavsett när du tryckte eller vad du gjorde så svingade du alltid lika snabbt och hoppade alltid iväg på exakt samma ställe i svingen. I Rearmed 2 bestämmer du själv med några enkla tryck åt sidorna när och hur mycket du ska svinga dig. Och om du ska nå de knepigare hemliga områdena måste du lära dig att inte bara släppa klon i exakt rätt ögonblick, utan dessutom att skjuta iväg den både uppåt och rakt framåt, med perfekt timing.

Precis som tidigare kan du använda klon för att greppa tunnor av både den exploderande, röda sorten och mer trista blå. Därefter kan du använda dem som tillfälliga sköldar (vilket inte rekommenderas med den röda varianten) eller kasta dem på fiender för mer humoristiskt kaos. Dessutom kan du uppgradera armen med olika specialförmågor, även om bara en av dem kan vara aktiv i taget. Det är saker som att hacka datorer (vilket fryser robotfiender en stund), världens mäktigaste uppercut eller möjligheten att greppa fiendesoldater.

Och du kan förstås skjuta med en mängd vapen som du fritt kan byta mellan när du har ammunition till dem. Har du ingen ammunition har du ändå alltid den fjuttiga pistolen att tillgå när det ska skjutas, men det är ju aldrig lika tillfredsställande som att förgöra dina fiender med ett raketgevär.

Det allra bästa har jag sparat till sist, även om det inte är någon överraskning för fansen. Hela kampanjen kan givetvis spelas igenom i multiplayer, med båda spelarna på samma skärm. Och det är i detta läge som Bionic Commando Rearmed 2 verkligen glänser. Att slå sig igenom de knepiga, lite pussliga banorna tillsammans med en kompis i tv-soffan är precis lika underbart som det låter. Och en medioker spelare som jag kan få lite draghjälp av någon som är skickligare på att svinga och skjuta *host* tack Fatshark-Tove *host*. Köp det här spelet, och spela det med en vän så är lyckan i det närmaste total. Den knepiga kontrollen är den enda egentliga nackdelen, och den glömmer du garanterat efter att par timmar i co-opläget.